torsdag 28 oktober 2010
Snart börjar IVF-försök nr 2
Idag är det en vecka kvar till spraystart, iiii! Jag längtar, är så less på att bara gå och vänta och inget händer. Dock bävar jag rean nu för ruvartiden, den var hemsk förra gången och med ett misslyckat försök i bagaget lär den ju inte bli lättare denna gång. :-(
måndag 25 oktober 2010
Vi har kommit ut ur garderoben
Ja då har vi tagit klivet ut ur garderoben och för första gången berättat för någon att vi håller på med IVF.
Vi har under några dagars tid haft långväga besök av sambons mamma och ikväll när jag var borta hade hon frågat sambon hur det är med barn och så (han har för läänge sedan berättat att jag slutat med mina p-piller och att vi skulle försöka skaffa barn). Sambon hade egentligen velat vänta med att svara på frågan tills jag kom hem så att vi hade kunnat berätta tillsammans, men nu blev det så att han berättade i alla fall vilket känns ganska bra för mig på ett sätt, de fick prata om detta bara mor och son. Båda hade blivit ledsna, och fler tårar blev det när jag kom hem och vi pratade lite mer om vår första behandling. Svärmor var mest ledsen för vår skull, sade hon i alla fall.
Jag vet inte riktigt varför det är så svårt att prata om detta? Kanske är det för att man skäms för att man inte lyckas få barn på vanligt sätt? Ja lite så är det nog för min del, någon som inte gjort IVF kan omöjligt veta hur det känns! Kanske är det därför man drar sig för att berätta för någon, de förstår ändå inte vad man pratar om... Hur som helst så tycker jag att det pratas alldeles för lite om IVF. Det verkar ju vara vanligare än man tror och säkerligen finns det någon/några föräldrar i vår bekantskapskrets som gått igenom det vi går igenom utan att vi vet om det.
För min egen del har jag valt att inte berätta för någon i min närhet just därför att jag vill slippa göra dem besvikna om det skulle visa sig att en behandling inte går vägen, det är nog jobbigt som det är att leva mitt uppe i allt detta, och ska man dessutom berätta för andra så blir de bara ledsna och sårade. Då är det bättre att de inget vet för det man inte vet mår man inte dåligt av. När det visade sig att första behandlingen gick åt skogen kändes det skönt att slippa berätta det för någon utomstående. Berättar man inget så slipper man även alla frågor om hur det går med behandlingen, hur man mår, jämföra symptom osv. Man slipper blickar som drar sig mot ens mage för att de är nyfikna på att se om den har växt något eller inte. Förhoppningsvis får vi så småningom ett plus och då tänker jag självklart berätta för mina närmaste hur befruktning och graviditet gick till och jag hoppas då att de kan förstå och förlåta mig för att jag höll dem utanför allt det jobbiga när det gäller behandlingarna.
Samtidigt känner jag mig rätt ensam med allt detta, det är tur jag har bloggen så att jag kan skriva av mig lite och få jättebra feedback från andra som är i samma situation och som vet vad det är vi går igenom. Tack för att ni läser! Den enda jag riktigt kan prata med är sambon och för honom är det inte lika mycket stress och panik för att vi ska bli föräldrar som det är för min egen del, jag har väntat hur många år som helst på att få bli mamma. Vi blir ju inte yngre heller och jag vill inte att mitt/mina barn ska ha jättegamla föräldrar.
Nu tar vi nya tag, snart börjar behandling nummer två.
Vi har under några dagars tid haft långväga besök av sambons mamma och ikväll när jag var borta hade hon frågat sambon hur det är med barn och så (han har för läänge sedan berättat att jag slutat med mina p-piller och att vi skulle försöka skaffa barn). Sambon hade egentligen velat vänta med att svara på frågan tills jag kom hem så att vi hade kunnat berätta tillsammans, men nu blev det så att han berättade i alla fall vilket känns ganska bra för mig på ett sätt, de fick prata om detta bara mor och son. Båda hade blivit ledsna, och fler tårar blev det när jag kom hem och vi pratade lite mer om vår första behandling. Svärmor var mest ledsen för vår skull, sade hon i alla fall.
Jag vet inte riktigt varför det är så svårt att prata om detta? Kanske är det för att man skäms för att man inte lyckas få barn på vanligt sätt? Ja lite så är det nog för min del, någon som inte gjort IVF kan omöjligt veta hur det känns! Kanske är det därför man drar sig för att berätta för någon, de förstår ändå inte vad man pratar om... Hur som helst så tycker jag att det pratas alldeles för lite om IVF. Det verkar ju vara vanligare än man tror och säkerligen finns det någon/några föräldrar i vår bekantskapskrets som gått igenom det vi går igenom utan att vi vet om det.
För min egen del har jag valt att inte berätta för någon i min närhet just därför att jag vill slippa göra dem besvikna om det skulle visa sig att en behandling inte går vägen, det är nog jobbigt som det är att leva mitt uppe i allt detta, och ska man dessutom berätta för andra så blir de bara ledsna och sårade. Då är det bättre att de inget vet för det man inte vet mår man inte dåligt av. När det visade sig att första behandlingen gick åt skogen kändes det skönt att slippa berätta det för någon utomstående. Berättar man inget så slipper man även alla frågor om hur det går med behandlingen, hur man mår, jämföra symptom osv. Man slipper blickar som drar sig mot ens mage för att de är nyfikna på att se om den har växt något eller inte. Förhoppningsvis får vi så småningom ett plus och då tänker jag självklart berätta för mina närmaste hur befruktning och graviditet gick till och jag hoppas då att de kan förstå och förlåta mig för att jag höll dem utanför allt det jobbiga när det gäller behandlingarna.
Samtidigt känner jag mig rätt ensam med allt detta, det är tur jag har bloggen så att jag kan skriva av mig lite och få jättebra feedback från andra som är i samma situation och som vet vad det är vi går igenom. Tack för att ni läser! Den enda jag riktigt kan prata med är sambon och för honom är det inte lika mycket stress och panik för att vi ska bli föräldrar som det är för min egen del, jag har väntat hur många år som helst på att få bli mamma. Vi blir ju inte yngre heller och jag vill inte att mitt/mina barn ska ha jättegamla föräldrar.
Nu tar vi nya tag, snart börjar behandling nummer två.
fredag 15 oktober 2010
Väntan är över
Idag kom tant röd på besök - äntligen!! Hann t.o.m. ringa till kliniken och fråga när jag senast måste få mens för att hinna med ett försök innan jul. Sköterskan svarade "senast i slutet av oktober" så det borde ju vara grönt nu. Känns helt sjukt att man kan gå och längta så innerligt efter att blodet ska komma.
Spraystart på cykeldag 21 innebär att IVF-resa nummer två börjar 4 november!
Spraystart på cykeldag 21 innebär att IVF-resa nummer två börjar 4 november!
tisdag 12 oktober 2010
Frustrerande
Idag är det 27 dagar sedan blodet kom och min cykel brukar ligga mellan 27-29 dagar så förhoppningsvis dyker tant röd upp vilken dag som helst. Känns väldigt skumt att för en gångs skull gå och längta som besatt efter att hon ska komma.
Jag blir så frustrerad när jag inte kan påverka detta! Har mensen blivit sen för er andra som har misslyckats med IVF eller har den kommit som vanligt? För mig känns det oerhört viktigt att vi hinner med ett till försök innan jul, annars går det ytterligare flera månader utan att något händer vilket skulle göra mig tokig(are).
Jag blir så frustrerad när jag inte kan påverka detta! Har mensen blivit sen för er andra som har misslyckats med IVF eller har den kommit som vanligt? För mig känns det oerhört viktigt att vi hinner med ett till försök innan jul, annars går det ytterligare flera månader utan att något händer vilket skulle göra mig tokig(are).
tisdag 5 oktober 2010
Samtal med läkaren
Det blir inte lika många inlägg nu när jag befinner mig mellan två behandlingar, finns inte så mycket att skriva om just nu.
Igår eftermiddag hade vi i alla fall ett telefonmöte med läkaren från kliniken. Det blev ett lite förvirrat samtal...
Jag hade i förväg skrivit ner ett antal frågor som jag skulle ställa till honom så jag kände mig förberedd inför samtalet. Nu ställde jag dock inte riktigt alla frågor, kände inte att jag behövde det. Läkaren inledde samtalet med att fråga hur det är och både jag och sambon känner väl att det är bra utifrån omständigheterna. Han sa då att "det är ju något som saknas" och såklart är det ju så! Fällde nästan en tår när han sa detta, vi vill ju så innerligt bli tre i vår familj, men jag lyckades hålla mig.
Han gick igenom den första behandlingen och då kom det fram att det embryo vi fick tillbaka inte var av någon vidare bra kvalité. :-( Jag kommer ihåg att jag började ana oråd precis innan återföringen eftersom varken läkaren eller labsköterskan nämnde ord som "toppkvalité" eller "guldägg" när jag satt där i gynstolen. Jag blev ju såklart nervös och när jag då ställde frågan om allt verkligen såg bra ut så svarade båda två att allt såg normalt ut! Ok, det kanske kan vara normalt men ändå av dålig kvalité, eller... Men då tycker jag att de borde ha talat om detta för oss, eller så ville de inte göra oss nervösa. Men hej, det är det enda landstingsfinansierade försöket vi talar om här! Känns som att de chansade på att ge tillbaka ett embryo bara för att vi skulle få något tillbaka överhuvudtaget. Det embryo vi fick tillbaka hade tre celler och de vill helst att det ska ha minst fyra st vid återföringen. Fast han sade även att de har satt tillbaka embryon som bara har två celler också, men att det oftast inte går så bra då.
En orsak till att äggen delade sig så dåligt kunde dels bero på spermakvalitén men även på att själva behandlingen varit för utdragen. Som jag uppfattade läkaren är det tydligen bättre att "chocka" kroppen och ge större doser i sprutorna och att man då får spruta i färre dagar. Jag började ju med 150 IE de sex första sprutorna och sedan ökades dosen till 225 IE (tre ampuller Menopur). Såklart är första behandlingen ett stort test för att se hur kroppen reagerar på hormonerna, och nu vet vi ju att jag verkar behöva en högre dos för att stimuleras ordentligt. Alltid något.
Han frågade även om vi hade funderat något över om/hur vi vill gå vidare. Vi berättade då att vi är beredda på att köra igång med ett 3-pack så snart som möjligt. Han hade då förberett sig och om tant röd kommer som hon borde i oktober så blir det ÄP v. 49!
Diskussionen uppstod såklart angående om vi ska fortsätta med samma preparat som tidigare eller om vi ska byta. Detta kände både jag och sambon inte är något beslut som vi kan fatta själva, vi har gått igenom EN behandling, läkaren har gått igenom tusentals... Här blev han lite virrig och velade fram och tillbaka. Tillslut trodde både jag och sambon att vi var överens om att vi kör på Menopur även nästa gång men att vi höjer startdosen till tre ampuller istället för två. Men i slutet av samtalet började läkaren dilla om att jag inte skulle behöva någon ny necessär med kanyler (jag ville att de skickar hem en till mig) eftersom jag skulle ju använda en penna! Han ursäktade sig med att han är som en LP-skiva och kommer in på fel spår ibland... Han var sedan helt med på att vi kör på Menopur och att det troligtvis är det bästa beslutet. Vi kände väl allihopa att det inte är läge att byta preparat bara efter en behandling, vi vill ha lite mer info först innan vi ändar på för många parametrar i taget. Känns bra att jag ska få gå in i nästa behandling med en högre startdos, då blir det förhoppningsvis färre dagar att spruta och kanske, kanske delar äggen på sig bättre än förra gången. Vi hoppas på det!!
Igår eftermiddag hade vi i alla fall ett telefonmöte med läkaren från kliniken. Det blev ett lite förvirrat samtal...
Jag hade i förväg skrivit ner ett antal frågor som jag skulle ställa till honom så jag kände mig förberedd inför samtalet. Nu ställde jag dock inte riktigt alla frågor, kände inte att jag behövde det. Läkaren inledde samtalet med att fråga hur det är och både jag och sambon känner väl att det är bra utifrån omständigheterna. Han sa då att "det är ju något som saknas" och såklart är det ju så! Fällde nästan en tår när han sa detta, vi vill ju så innerligt bli tre i vår familj, men jag lyckades hålla mig.
Han gick igenom den första behandlingen och då kom det fram att det embryo vi fick tillbaka inte var av någon vidare bra kvalité. :-( Jag kommer ihåg att jag började ana oråd precis innan återföringen eftersom varken läkaren eller labsköterskan nämnde ord som "toppkvalité" eller "guldägg" när jag satt där i gynstolen. Jag blev ju såklart nervös och när jag då ställde frågan om allt verkligen såg bra ut så svarade båda två att allt såg normalt ut! Ok, det kanske kan vara normalt men ändå av dålig kvalité, eller... Men då tycker jag att de borde ha talat om detta för oss, eller så ville de inte göra oss nervösa. Men hej, det är det enda landstingsfinansierade försöket vi talar om här! Känns som att de chansade på att ge tillbaka ett embryo bara för att vi skulle få något tillbaka överhuvudtaget. Det embryo vi fick tillbaka hade tre celler och de vill helst att det ska ha minst fyra st vid återföringen. Fast han sade även att de har satt tillbaka embryon som bara har två celler också, men att det oftast inte går så bra då.
En orsak till att äggen delade sig så dåligt kunde dels bero på spermakvalitén men även på att själva behandlingen varit för utdragen. Som jag uppfattade läkaren är det tydligen bättre att "chocka" kroppen och ge större doser i sprutorna och att man då får spruta i färre dagar. Jag började ju med 150 IE de sex första sprutorna och sedan ökades dosen till 225 IE (tre ampuller Menopur). Såklart är första behandlingen ett stort test för att se hur kroppen reagerar på hormonerna, och nu vet vi ju att jag verkar behöva en högre dos för att stimuleras ordentligt. Alltid något.
Han frågade även om vi hade funderat något över om/hur vi vill gå vidare. Vi berättade då att vi är beredda på att köra igång med ett 3-pack så snart som möjligt. Han hade då förberett sig och om tant röd kommer som hon borde i oktober så blir det ÄP v. 49!
Diskussionen uppstod såklart angående om vi ska fortsätta med samma preparat som tidigare eller om vi ska byta. Detta kände både jag och sambon inte är något beslut som vi kan fatta själva, vi har gått igenom EN behandling, läkaren har gått igenom tusentals... Här blev han lite virrig och velade fram och tillbaka. Tillslut trodde både jag och sambon att vi var överens om att vi kör på Menopur även nästa gång men att vi höjer startdosen till tre ampuller istället för två. Men i slutet av samtalet började läkaren dilla om att jag inte skulle behöva någon ny necessär med kanyler (jag ville att de skickar hem en till mig) eftersom jag skulle ju använda en penna! Han ursäktade sig med att han är som en LP-skiva och kommer in på fel spår ibland... Han var sedan helt med på att vi kör på Menopur och att det troligtvis är det bästa beslutet. Vi kände väl allihopa att det inte är läge att byta preparat bara efter en behandling, vi vill ha lite mer info först innan vi ändar på för många parametrar i taget. Känns bra att jag ska få gå in i nästa behandling med en högre startdos, då blir det förhoppningsvis färre dagar att spruta och kanske, kanske delar äggen på sig bättre än förra gången. Vi hoppas på det!!
söndag 26 september 2010
Jag = vinnare x 2
Jag har fått en award av både Jenny och Du + jag och framtiden - tusen tack för det, jag blev jätteglad! :-D
Regler:
Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den. Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av. När man får den så ska man skriva 7 intressanta saker om sig själv. Ge awarden till 7 andra bloggare. Skriv till dem att de fått award...
Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den. Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av. När man får den så ska man skriva 7 intressanta saker om sig själv. Ge awarden till 7 andra bloggare. Skriv till dem att de fått award...
Här kommer 7 saker som ni kanske inte visste om mig:
1. Jag har aldrig varken rökt eller snusat.
2. Spindlar är det värsta och äckligaste djur jag vet! Så fort jag får syn på en, spelar ingen roll hur stor eller liten den är, får jag nästan panik och börjar skrika och ha mig. Hua!
3. Jag tycker om att spela TV-spel, främst klassikern Nintendo 8-bitar. Favoritspelen är Bubble Bobble samt Super Mario Bros 1.
4. När jag var mindre åkte jag konståkning men nu är jag sedan flera år tillbaka tränare istället. Jag lär barn i åldrarna 4-6 år att åka skridskor.
5. Heminredning är mitt största intresse.
6. Tycker själv att jag är snäll, ibland för snäll för mitt eget bästa. Jag har ofta svårt att säga nej.
7. Har haft glasögon sedan jag var 4 år. Jag hade en period i tonåren när jag bar linser men sedan blev jag för lat för det.
Det var inte så lätt för mig som är nybörjare inom det här med bloggande att hitta sju andra bloggare som inte redan mottagit denna utmärkelse, så jag nöjer mig med att nominera sex andra. Har ni redan fått den så får ni en till. :-)
onsdag 22 september 2010
Testdag
Jahapp idag har vi testdag enligt det papper vi fick med oss hem från kliniken efter återföringen. Inom oss visste vi båda att det troligtvis är kört eftersom jag började att blöda i torsdags, och blod känns ju INTE bra att få se. Trots allt har jag fortsatt med progesteronet eftersom kliniken ville det, själv såg jag dock ingen mening med detta överhuvudtaget.
Gjorde testet i morse och det visade såklart ett fett minus. :-( Kommer vi någonsin att få se ett + på den där j*la stickan?! Vi var ju som sagt förberedda på detta resultat så det blev mer ett konstaterande än en tragedi, det blev mer som "jaha där fick vi svart på vitt att jag inte har något litet pyre som växer i min mage" än krokodiltårar.
Ringde kliniken på förmiddagen och meddelade resultatet. Sköterskan tyckte det var tråkigt, såklart, men bokade in oss för ett telefonsamtal med läkaren den 4/10. Känns bra att vi ska få prata med honom och kunna ställa frågor. Svaret på den viktigaste frågan kommer han ju dock inte att kunna svara på, dvs. "Varför blev det så här?!".
Under hela behandlingen har jag dock känt att om det nu är så att det ska skita sig den här gången så vill jag att blodet ska komma så tidigt som möjligt, då kan vi starta en ny behandling fortare i och med att min naturliga mens förhoppningsvis kommer ca 28 dagar efteråt. Jag tycker att det känns som att jag fick som jag ville, för en gångs skull. Blod på dag 13 är bättre än ett - på stickan på testdagen och att blodet kommer när man slutat med progesteronet. Jag ser det som att vi tjänade ungefär en vecka i tid och en vecka känns mycket eftersom jag vill hinna med ett till försök innan jul.
Nu hoppas jag bara att min kropp inte är helt väck med tanke på alla hormoter jag proppat i mig. Skulle ju vara så himla typiskt om nästa mens börjar strula också, det har vi inte tid med. Inte ofta man längtar efter tant röd... :-)
Gjorde testet i morse och det visade såklart ett fett minus. :-( Kommer vi någonsin att få se ett + på den där j*la stickan?! Vi var ju som sagt förberedda på detta resultat så det blev mer ett konstaterande än en tragedi, det blev mer som "jaha där fick vi svart på vitt att jag inte har något litet pyre som växer i min mage" än krokodiltårar.
Ringde kliniken på förmiddagen och meddelade resultatet. Sköterskan tyckte det var tråkigt, såklart, men bokade in oss för ett telefonsamtal med läkaren den 4/10. Känns bra att vi ska få prata med honom och kunna ställa frågor. Svaret på den viktigaste frågan kommer han ju dock inte att kunna svara på, dvs. "Varför blev det så här?!".
Under hela behandlingen har jag dock känt att om det nu är så att det ska skita sig den här gången så vill jag att blodet ska komma så tidigt som möjligt, då kan vi starta en ny behandling fortare i och med att min naturliga mens förhoppningsvis kommer ca 28 dagar efteråt. Jag tycker att det känns som att jag fick som jag ville, för en gångs skull. Blod på dag 13 är bättre än ett - på stickan på testdagen och att blodet kommer när man slutat med progesteronet. Jag ser det som att vi tjänade ungefär en vecka i tid och en vecka känns mycket eftersom jag vill hinna med ett till försök innan jul.
Nu hoppas jag bara att min kropp inte är helt väck med tanke på alla hormoter jag proppat i mig. Skulle ju vara så himla typiskt om nästa mens börjar strula också, det har vi inte tid med. Inte ofta man längtar efter tant röd... :-)
måndag 20 september 2010
Monday Morning
Har ni hört låten Monday Morning med Melanie Fiona? Första gången som i alla fall jag hörde denna var mitt under äggplocket på kliniken. När den började spelas höjde labbpersonalen volymen på radion/CD-spelaren där i rummet intill. :-) Samma låt spelades även under återföringen så det kändes lite som om det blev vår låt, eller i alla fall embryots. Tänk vad roligt det hade varit att kunna berätta för barnet sedan att just denna låt spelades när du hamnade i mammas mage!
Nu blev det ju inte så och imorse när vi hörde låten på radion blev både jag och sambon ledsna. Man är kanske inte så stark som man tror...
söndag 19 september 2010
Vi kör på ett 3-pack
Nu när första behandlingen har gått åt skogen har jag och sambon funderat en del på hur vi ska gå vidare. Jo, vi har diskuterat detta lite löst även innan men nu är det ju ett skarpare läge om man säger så.
Vi tillhör ett landsting där man bara får ETT gratis IVF-försök samt ett FET. Jag tycker det är sjukt orättvist att det är så olika mellan landstingen, det borde vara tre gratisförsök som gäller för alla! Jag antar att jag inte kan använda det FET-försök som är gratis om det visar sig att vi får några ägg till frysen av nästa behandling, det borde väl bara gälla om jag fått några ägg till frysen från första behandlingen, eller?
En behandling kostar 26 000 kr och ett 3-pack 50 000 kr (då ingår även ett FET som kostar 9 000 kr i vanliga fall). Vi har bestämt oss för att köra på ett 3-pack. Vi resonerade som så att om jag blir gravid på nästa försök så "förlorar" vi mycket pengar men ett barn är ändå värt de pengarna! Behöver vi två behandlingar till går vi i princip plus-minus noll, och behöver vi tre behandlingar till så sparar vi betydligt mer pengar jämfört med om vi skulle ha köpt tre en-gångs försök. Känns konstigt att betala så mycket för ett barn när andra slipper, men som sagt, visar det sig att någon av behandlingarna leder till en lyckad graviditet är det ju självklart värt pengarna ändå!!
Vi tillhör ett landsting där man bara får ETT gratis IVF-försök samt ett FET. Jag tycker det är sjukt orättvist att det är så olika mellan landstingen, det borde vara tre gratisförsök som gäller för alla! Jag antar att jag inte kan använda det FET-försök som är gratis om det visar sig att vi får några ägg till frysen av nästa behandling, det borde väl bara gälla om jag fått några ägg till frysen från första behandlingen, eller?
En behandling kostar 26 000 kr och ett 3-pack 50 000 kr (då ingår även ett FET som kostar 9 000 kr i vanliga fall). Vi har bestämt oss för att köra på ett 3-pack. Vi resonerade som så att om jag blir gravid på nästa försök så "förlorar" vi mycket pengar men ett barn är ändå värt de pengarna! Behöver vi två behandlingar till går vi i princip plus-minus noll, och behöver vi tre behandlingar till så sparar vi betydligt mer pengar jämfört med om vi skulle ha köpt tre en-gångs försök. Känns konstigt att betala så mycket för ett barn när andra slipper, men som sagt, visar det sig att någon av behandlingarna leder till en lyckad graviditet är det ju självklart värt pengarna ändå!!
Imorgon är en annan dag
Ingen mer "Ruvardag"-rubrik för denna gång. :-(
Mensen kom som sagt, och det med besked. Herregud vilken hemsk värk jag har haft i magen, låg helt däckad i soffan nästan hela gårdagen. Det kändes inte som vanlig mensvärk, då brukar jag ha ont omkring äggstockarna, denna värk satt i livmodertrakten istället. Det lilla hopp som möjligtvis fanns kvar i torsdags när blodet kom, raserades samma kväll då jag även såg svarta klumpar (ursäkta).
Under ruvartiden funderade jag mycket på hur det skulle kännas om blodet kom, jag var övertygad om att jag skulle bli helt förkrossad och aldrig bli mig själv igen. Förkrossad blev jag, även sambon såklart, men jag har längtat efter att bli mamma så oerhört länge nu att jag tog det hårdare än vad sambon gjorde. Jag grät mycket, sambon grät knappt någonting, och jag var helt förkrossad samma dag som blodet kom men dagen efter, i fredags, började det redan kännas lite bättre.
Anledningen till att fallet inte blev så högt ändå tror jag har mycket att göra med att jag inte vågade börja hoppas på en graviditet, vågade inte släppa fram lyckokänslorna över att jag faktiskt hade ett litet embryo i min mage. Rätt eller fel, men jag tror det hjälpte mig mycket nu när det visade sig att allt gick åt skogen. Just nu känner jag bara en oerhörd revanschlust! Nästa gång ska det fungera!!
Kliniken kommer att arbeta som vanligt veckan innan jul vilket innebär att jag måste få min nästa mens senast i slutet av oktober för att vi ska hinna med ett nytt försök innan jul. Jag vet inte riktigt varför jag har hakat upp mig på att vi måste hinna med ett nytt försök innan jul, men jag tror att det har att göra med att jag vill vara ruvare på julafton. Jag vill kunna vara lycklig under julhelgen och veta att det förhoppningsvis växer ett litet liv i min mage. Det skulle kännas så tomt annars. Nu vet jag ju inte alls hur min kropp har reagerat på alla hormoner hit och dit så det skulle ju inte förvåna mig om det skiter sig och mensen blir uppskjuten en tid. Fast den här månaden har den ju i alla fall lyckats komma nästan på dag 28 som den brukar, så jag hoppas att den även gör det nästa månad. Det hade ju varit super om vi hade fått något/några ägg till frysen som vi hade kunnat använda, men nu blev det ju inte så. :-(
Mensen kom som sagt, och det med besked. Herregud vilken hemsk värk jag har haft i magen, låg helt däckad i soffan nästan hela gårdagen. Det kändes inte som vanlig mensvärk, då brukar jag ha ont omkring äggstockarna, denna värk satt i livmodertrakten istället. Det lilla hopp som möjligtvis fanns kvar i torsdags när blodet kom, raserades samma kväll då jag även såg svarta klumpar (ursäkta).
Under ruvartiden funderade jag mycket på hur det skulle kännas om blodet kom, jag var övertygad om att jag skulle bli helt förkrossad och aldrig bli mig själv igen. Förkrossad blev jag, även sambon såklart, men jag har längtat efter att bli mamma så oerhört länge nu att jag tog det hårdare än vad sambon gjorde. Jag grät mycket, sambon grät knappt någonting, och jag var helt förkrossad samma dag som blodet kom men dagen efter, i fredags, började det redan kännas lite bättre.
Anledningen till att fallet inte blev så högt ändå tror jag har mycket att göra med att jag inte vågade börja hoppas på en graviditet, vågade inte släppa fram lyckokänslorna över att jag faktiskt hade ett litet embryo i min mage. Rätt eller fel, men jag tror det hjälpte mig mycket nu när det visade sig att allt gick åt skogen. Just nu känner jag bara en oerhörd revanschlust! Nästa gång ska det fungera!!
Kliniken kommer att arbeta som vanligt veckan innan jul vilket innebär att jag måste få min nästa mens senast i slutet av oktober för att vi ska hinna med ett nytt försök innan jul. Jag vet inte riktigt varför jag har hakat upp mig på att vi måste hinna med ett nytt försök innan jul, men jag tror att det har att göra med att jag vill vara ruvare på julafton. Jag vill kunna vara lycklig under julhelgen och veta att det förhoppningsvis växer ett litet liv i min mage. Det skulle kännas så tomt annars. Nu vet jag ju inte alls hur min kropp har reagerat på alla hormoner hit och dit så det skulle ju inte förvåna mig om det skiter sig och mensen blir uppskjuten en tid. Fast den här månaden har den ju i alla fall lyckats komma nästan på dag 28 som den brukar, så jag hoppas att den även gör det nästa månad. Det hade ju varit super om vi hade fått något/några ägg till frysen som vi hade kunnat använda, men nu blev det ju inte så. :-(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)