Vi har kommit ut ur garderoben

Ja då har vi tagit klivet ut ur garderoben och för första gången berättat för någon att vi håller på med IVF.

Vi har under några dagars tid haft långväga besök av sambons mamma och ikväll när jag var borta hade hon frågat sambon hur det är med barn och så (han har för läänge sedan berättat att jag slutat med mina p-piller och att vi skulle försöka skaffa barn). Sambon hade egentligen velat vänta med att svara på frågan tills jag kom hem så att vi hade kunnat berätta tillsammans, men nu blev det så att han berättade i alla fall vilket känns ganska bra för mig på ett sätt, de fick prata om detta bara mor och son. Båda hade blivit ledsna, och fler tårar blev det när jag kom hem och vi pratade lite mer om vår första behandling. Svärmor var mest ledsen för vår skull, sade hon i alla fall.

Jag vet inte riktigt varför det är så svårt att prata om detta? Kanske är det för att man skäms för att man inte lyckas få barn på vanligt sätt? Ja lite så är det nog för min del, någon som inte gjort IVF kan omöjligt veta hur det känns! Kanske är det därför man drar sig för att berätta för någon, de förstår ändå inte vad man pratar om... Hur som helst så tycker jag att det pratas alldeles för lite om IVF. Det verkar ju vara vanligare än man tror och säkerligen finns det någon/några föräldrar i vår bekantskapskrets som gått igenom det vi går igenom utan att vi vet om det.

För min egen del har jag valt att inte berätta för någon i min närhet just därför att jag vill slippa göra dem besvikna om det skulle visa sig att en behandling inte går vägen, det är nog jobbigt som det är att leva mitt uppe i allt detta, och ska man dessutom berätta för andra så blir de bara ledsna och sårade. Då är det bättre att de inget vet för det man inte vet mår man inte dåligt av. När det visade sig att första behandlingen gick åt skogen kändes det skönt att slippa berätta det för någon utomstående. Berättar man inget så slipper man även alla frågor om hur det går med behandlingen, hur man mår, jämföra symptom osv. Man slipper blickar som drar sig mot ens mage för att de är nyfikna på att se om den har växt något eller inte. Förhoppningsvis får vi så småningom ett plus och då tänker jag självklart berätta för mina närmaste hur befruktning och graviditet gick till och jag hoppas då att de kan förstå och förlåta mig för att jag höll dem utanför allt det jobbiga när det gäller behandlingarna.

Samtidigt känner jag mig rätt ensam med allt detta, det är tur jag har bloggen så att jag kan skriva av mig lite och få jättebra feedback från andra som är i samma situation och som vet vad det är vi går igenom. Tack för att ni läser! Den enda jag riktigt kan prata med är sambon och för honom är det inte lika mycket stress och panik för att vi ska bli föräldrar som det är för min egen del, jag har väntat hur många år som helst på att få bli mamma. Vi blir ju inte yngre heller och jag vill inte att mitt/mina barn ska ha jättegamla föräldrar.

Nu tar vi nya tag, snart börjar behandling nummer två.