Fostervattensprov - resultat

I går fick vi det efterlängtade brevet! Just att vi fick ett brev istället för ett telefonsamtal tyder på att provresultatet är bra för läkaren på sjukhuset sa att "får ni ett brev då kan ni öppna det utan att vara oroliga". Jippi!!

Men det fanns ju inte bara ett provresultat i brevet - vi hade ju även bestämt att vi vill ha reda på barnets kön...

Det visar sig att vi ska bli föräldrar till en liten pojke!! :-)

Fostervattensprov

Strax innan kl. 08.00 i morse klev jag och sambon in på sjukhuset där vi fått en tid för att göra fostervattensprov. Att bestämma sig för att göra provet var nog bland de svåraste beslut jag någonsin tagit.

Vi fick sitta och vänta ett tag innan det blev vår tur att ropas upp av en läkare. Hon frågade om det gick bra att två elever också var med under ingreppet och tittade på? Sambon tittade på mig och jag sa att det var OK.

Läkaren började med att göra ett ultraljud för att fastställa hur långt gången graviditeten är, provet utförs bara efter 15 fulla graviditetsveckor. Först konstaterade hon att hjärtat slog, det blinkade lika fort som vanligt. :-) När hon sedan mätte olika kroppsdelar bl.a. tinning till tinning sa hon att jag borde vara i v.15+1 (enligt mina beräkningar borde jag vara i 15+2 men det är ju i princip ingen skillnad). Allt såg bra ut! Den här gången kunde vi även se bebisens fötter så nu har vi koll på alla kroppsdelar. ;-)

Bebisen for runt där inne i magen och det var häftigt att se. Läkaren slog på en funktion på sin ultraljudsapparat så att hon kunde se var sticklinjen går, när hon skulle utföra själva ingreppet sedan, och hon fick leta en stund för att hitta ett bra ställe som hon borde kunna sticka på. Antingen var det en bebis i vägen eller så navelsträngen. Till slut hittade hon ett ställe som såg bra ut och började göra i ordning sina instrument.

Medan hon höll på att göra i ordning allt brast det för mig, tårarna bara kom. Jag hade varit jättenervös hela morgonen och nu när det var dags kände jag väl lite som att "varför gör vi det här"? Vi hade ju just fått se bebisen röra sig och fara runt i magen så då kändes allting mera verkligt. Vi vill ju absolut inte att något ska hända med Pyret! Sambon fällde också några tårar såg jag.

Hon tvättade magen med sprit, det sved en aning, och sedan tittade hon igen med hjälp av ultraljud var hon kunde göra sticket. Då hade bebisen flyttat på sig så hon fick ett jättebra utrymme. Hon tyckte att bebisen var duktig som hade lämnat plats åt henne. Hon skyndade sig att sticka, hon var väldigt bestämd när hon stack in den långa nålen (som jag inte vågade titta på i verkligheten, bara på "teven" i taket som visade vad som hände inne i magen). Själva sticket gjorde inte så jätteont men när hon sög upp fostervatten gjorde det lite ont, dock inget som jag inte stod ut med. Hon sög upp ca 7 ml fick vi veta sedan.

När allt var klart kontrollerade hon igen, via ultraljud, att allt såg bra ut med Pyret. Vi kunde se att det pulserade i navelsträngen och att hjärtat fortfarande slog. H*n fortsatte att fara runt där inne i magen och verkade inte speciellt brydd om vad som just hade hänt. Skönt!

Läkaren frågade om vi vill ha reda på barnets kön? Sambon och jag har diskuterat detta tidigare. För honom spelar det inte så stor roll men jag är så nyfiken så därför svarade jag "Ja" på den frågan. Det kommer då att stå med på det svar vi får efter provet har analyserats.

Eftersom att min blodgrupp är RH-negativ, och man inte vet vilken blodgrupp bebisen har, fick jag en spruta efteråt för att minska risken för infektioner m.m. Efter förlossningen kommer de att ta ett prov från navelsträngen och kontrollera bebisens blodgrupp. Visar det sig då att h*n har en positiv blodgrupp kommer jag att få en likadan spruta igen.

Både sambon och jag är ju såklart jätteoroliga för att vi ska få ett missfall, risken är ca 1% när man gör fostervattensprov. Därför frågade vi lite om vad som händer om jag märker att jag börjar läcka fostervatten eller blöda. Läkaren berättade då att jag bör ringa dem men att de inte gör någon annan åtgärd än att vi får komma dit och göra ett ultraljud för att kontrollera hur allt ser ut. Läkaren vi pratat med tidigare berättade att det första dygnet efter ingreppet är det mest kritiska. Läkaren idag berättade att det kan gå dåligt upp till 2-3 veckor efter ingreppet. Hon berättade även att om allt ser bra ut på rutinultraljudet som görs omkring vecka 18-20 är dock risken för missfall minimal.

Alla som varit med i rummet under ingreppet önskade oss Lycka till när vi gick därifrån. På vägen till bilen blev sambon jätteledsen, och då blev ju såklart även jag ledsen. Han berättade att han är så orolig för att någonting ska gå fel så att Pyret inte stannar kvar i min mage så länge som h*n ska. Vi är båda överens om att vi nu är mer rädda för missfall än att resultatet av provet ska visa att barnet har någon form av kromosomfel. Dock var vi helt eninga om att vi skulle göra detta prov och båda är fullt införstådda med vilka risker det innebär.

Om allt ser bra ut med proverna så kommer vi att få ett brev hemskickat inom en vecka. Skulle det dock visa sig att något är galet med barnet så kommer jag att få ett telefonsamtal istället. Jag vill INTE ha ett telefonsamtal!!

Läkarbesök

Idag var vi alltså på sjukhuset och träffade en väldigt trevlig och bra läkare. Han började med att läsa i sina papper och där stod det ju att vi har gjort IVF. Vi fick bekräfta datum för både äggplock och återföring och därefter räknade han, med hjälp av sin papperssnurra, ut vilken vecka jag är i. Han kom, precis som jag fått info om från lite olika håll, fram till att jag är i vecka 12+1 idag. Han tyckte vi skulle börja med att göra ett ultraljud för att se hur det står till med bebisen.

Jag var helt beredd på att få göra ett vaginalt ultraljud men han bad mig lägga mig på britsen och jag behövde inte ta av mig skorna! Tur att han sa det annars hade jag väl börjat gå mot ett skynke för att där bakom ta av mig kläderna. Han satte gelé på magen och sedan började han leta reda på livmodern med hjälp av UL-instrumentet. I det här undersökningsrummet fanns det en TV i taket så jag och sambon kunde lätt se vad han såg på sin skärm utan att behöva vrida oss. Efter en liten stund såg vi ett, i mitt tycke, jättestort Pyre! :-) Det var enormt stor skillnad mot för vid förra ultraljudet. Direkt man såg bilden av bebisen kom mina tårar igen och sambons hand tog hårt om min arm. Sambon blev också rörd.

Läkaren gick igenom kroppsdelarna och vi såg allting hur tydligt som helst. Vi såg även det lilla hjärtat som blinkade lika fort som förra gången! Läkaren flyttade runt UL-instrumentet och zoomade in och ut för att vi skulle få se allt så tydligt som möjligt. Vi kunde även konstatera att Pyret har fem fingrar på sin högra hand :-) den vänstra var lite dold så där kunde vi inte se fingrarna. Fötterna hade h*n borrat in mot livmoderväggen så dom kunde vi tyvärr inte se. Det var en sådan oerhört stark upplevelse! Nu är det ju faktiskt ett riktigt barn i min mage, som har huvud, armar, fingrar, mage och ben och inte bara en liten "boll" som vi fick se på förra UL. Även navelsträngen syntes denna gång.

Läkaren mätte Pyrets längd från huvud till stjärt och han fick det till 65 mm. Detta innebär tydligen vecka 12+6 så h*n är lite större än vad h*n borde vara. Men han sa att det är svårt att mäta eftersom man inte vet hur mycket bebisen sträcker på sig.

Efter undersökningen pratade vi med läkaren om varför vi egentligen var där - fostervattensprov. Vi fick information om hur provet går till, vilka typer av kromosomfel man kan upptäcka, risker med ingreppet, hur många procent av barn som föds med något allvarligt fel samt hur många av dessa som har ett kromosomfel osv. Vi fick mycket och jättebra information så vi är väldigt nöjda med besöket. Innan vi gick därifrån frågade läkaren om vi skulle boka in en tid för fostervattensprov redan nu eller om vi vill fundera en stund och sedan ringa och boka en tid. Både jag och sambon tyckte det var lika bra att boka in en tid, vi kan ju alltid ringa och avboka om vi ändrar oss. Så nu har vi alltså fått en tid för att göra fostervattensprov.

Efter besöket var jag ledsen och funderade mycket på vad som sagts resten av dagen. Hur vet man att man gör rätt?! Hur vet man om man vill avbryta graviditeten om det visar sig att provet ger utslag på kromosomavvikelse? Hur kan man leva med sitt beslut om det visar sig att jag får ett missfall (risken är ca 1%) av att göra provet och det sedan visar sig att barnet var friskt?! Usch, detta är inget lätt beslut att ta.

Ikväll har jag dock kommit så pass långt i mina tankar så att jag tror att jag ändå vill göra provet. Men det är ju som det känns just nu. Risken för att få ett barn med kromosomavvikelse ökar en aning när kvinnan blir 35 år och eftersom jag väldigt snart är där så känner jag att det vore bra att kolla upp detta.