Jag = vinnare x 2

Jag har fått en award av både Jenny och Du + jag och framtiden - tusen tack för det, jag blev jätteglad! :-D

Regler:
Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den. Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av. När man får den så ska man skriva 7 intressanta saker om sig själv. Ge awarden till 7 andra bloggare. Skriv till dem att de fått award...

Här kommer 7 saker som ni kanske inte visste om mig:

1. Jag har aldrig varken rökt eller snusat.

2. Spindlar är det värsta och äckligaste djur jag vet! Så fort jag får syn på en, spelar ingen roll hur stor eller liten den är, får jag nästan panik och börjar skrika och ha mig. Hua!

3. Jag tycker om att spela TV-spel, främst klassikern Nintendo 8-bitar. Favoritspelen är Bubble Bobble samt Super Mario Bros 1.

4. När jag var mindre åkte jag konståkning men nu är jag sedan flera år tillbaka tränare istället. Jag lär barn i åldrarna 4-6 år att åka skridskor.

5. Heminredning är mitt största intresse. 

6. Tycker själv att jag är snäll, ibland för snäll för mitt eget bästa. Jag har ofta svårt att säga nej.

7. Har haft glasögon sedan jag var 4 år. Jag hade en period i tonåren när jag bar linser men sedan blev jag för lat för det.

Det var inte så lätt för mig som är nybörjare inom det här med bloggande att hitta sju andra bloggare som inte redan mottagit denna utmärkelse, så jag nöjer mig med att nominera sex andra. Har ni redan fått den så får ni en till. :-)

1. Resan till plusset

2. Ledsen i hemlighet

3. Längtan efter ett plus

4. Längtan till ett barn

5. Min längtan efter dig

6. Vår resa med IVF som sällskap

Testdag

Jahapp idag har vi testdag enligt det papper vi fick med oss hem från kliniken efter återföringen. Inom oss visste vi båda att det troligtvis är kört eftersom jag började att blöda i torsdags, och blod känns ju INTE bra att få se. Trots allt har jag fortsatt med progesteronet eftersom kliniken ville det, själv såg jag dock ingen mening med detta överhuvudtaget.

Gjorde testet i morse och det visade såklart ett fett minus. :-( Kommer vi någonsin att få se ett + på den där j*la stickan?! Vi var ju som sagt förberedda på detta resultat så det blev mer ett konstaterande än en tragedi, det blev mer som "jaha där fick vi svart på vitt att jag inte har något litet pyre som växer i min mage" än krokodiltårar.

Ringde kliniken på förmiddagen och meddelade resultatet. Sköterskan tyckte det var tråkigt, såklart, men bokade in oss för ett telefonsamtal med läkaren den 4/10. Känns bra att vi ska få prata med honom och kunna ställa frågor. Svaret på den viktigaste frågan kommer han ju dock inte att kunna svara på, dvs. "Varför blev det så här?!".

Under hela behandlingen har jag dock känt att om det nu är så att det ska skita sig den här gången så vill jag att blodet ska komma så tidigt som möjligt, då kan vi starta en ny behandling fortare i och med att min naturliga mens förhoppningsvis kommer ca 28 dagar efteråt. Jag tycker att det känns som att jag fick som jag ville, för en gångs skull. Blod på dag 13 är bättre än ett - på stickan på testdagen och att blodet kommer när man slutat med progesteronet. Jag ser det som att vi tjänade ungefär en vecka i tid och en vecka känns mycket eftersom jag vill hinna med ett till försök innan jul.

Nu hoppas jag bara att min kropp inte är helt väck med tanke på alla hormoter jag proppat i mig. Skulle ju vara så himla typiskt om nästa mens börjar strula också, det har vi inte tid med. Inte ofta man längtar efter tant röd... :-)

Monday Morning

Har ni hört låten Monday Morning med Melanie Fiona? Första gången som i alla fall jag hörde denna var mitt under äggplocket på kliniken. När den började spelas höjde labbpersonalen volymen på radion/CD-spelaren där i rummet intill. :-) Samma låt spelades även under återföringen så det kändes lite som om det blev vår låt, eller i alla fall embryots. Tänk vad roligt det hade varit att kunna berätta för barnet sedan att just denna låt spelades när du hamnade i mammas mage!

Nu blev det ju inte så och imorse när vi hörde låten på radion blev både jag och sambon ledsna. Man är kanske inte så stark som man tror...

Vi kör på ett 3-pack

Nu när första behandlingen har gått åt skogen har jag och sambon funderat en del på hur vi ska gå vidare. Jo, vi har diskuterat detta lite löst även innan men nu är det ju ett skarpare läge om man säger så.

Vi tillhör ett landsting där man bara får ETT gratis IVF-försök samt ett FET. Jag tycker det är sjukt orättvist att det är så olika mellan landstingen, det borde vara tre gratisförsök som gäller för alla! Jag antar att jag inte kan använda det FET-försök som är gratis om det visar sig att vi får några ägg till frysen av nästa behandling, det borde väl bara gälla om jag fått några ägg till frysen från första behandlingen, eller?

En behandling kostar 26 000 kr och ett 3-pack 50 000 kr (då ingår även ett FET som kostar 9 000 kr i vanliga fall). Vi har bestämt oss för att köra på ett 3-pack. Vi resonerade som så att om jag blir gravid på nästa försök så "förlorar" vi mycket pengar men ett barn är ändå värt de pengarna! Behöver vi två behandlingar till går vi i princip plus-minus noll, och behöver vi tre behandlingar till så sparar vi betydligt mer pengar jämfört med om vi skulle ha köpt tre en-gångs försök. Känns konstigt att betala så mycket för ett barn när andra slipper, men som sagt, visar det sig att någon av behandlingarna leder till en lyckad graviditet är det ju självklart värt pengarna ändå!!

Imorgon är en annan dag

Ingen mer "Ruvardag"-rubrik för denna gång. :-(

Mensen kom som sagt, och det med besked. Herregud vilken hemsk värk jag har haft i magen, låg helt däckad i soffan nästan hela gårdagen. Det kändes inte som vanlig mensvärk, då brukar jag ha ont omkring äggstockarna, denna värk satt i livmodertrakten istället. Det lilla hopp som möjligtvis fanns kvar i torsdags när blodet kom, raserades samma kväll då jag även såg svarta klumpar (ursäkta).

Under ruvartiden funderade jag mycket på hur det skulle kännas om blodet kom, jag var övertygad om att jag skulle bli helt förkrossad och aldrig bli mig själv igen. Förkrossad blev jag, även sambon såklart, men jag har längtat efter att bli mamma så oerhört länge nu att jag tog det hårdare än vad sambon gjorde. Jag grät mycket, sambon grät knappt någonting, och jag var helt förkrossad samma dag som blodet kom men dagen efter, i fredags, började det redan kännas lite bättre.

Anledningen till att fallet inte blev så högt ändå tror jag har mycket att göra med att jag inte vågade börja hoppas på en graviditet, vågade inte släppa fram lyckokänslorna över att jag faktiskt hade ett litet embryo i min mage. Rätt eller fel, men jag tror det hjälpte mig mycket nu när det visade sig att allt gick åt skogen. Just nu känner jag bara en oerhörd revanschlust! Nästa gång ska det fungera!!

Kliniken kommer att arbeta som vanligt veckan innan jul vilket innebär att jag måste få min nästa mens senast i slutet av oktober för att vi ska hinna med ett nytt försök innan jul. Jag vet inte riktigt varför jag har hakat upp mig på att vi måste hinna med ett nytt försök innan jul, men jag tror att det har att göra med att jag vill vara ruvare på julafton. Jag vill kunna vara lycklig under julhelgen och veta att det förhoppningsvis växer ett litet liv i min mage. Det skulle kännas så tomt annars. Nu vet jag ju inte alls hur min kropp har reagerat på alla hormoner hit och dit så det skulle ju inte förvåna mig om det skiter sig och mensen blir uppskjuten en tid. Fast den här månaden har den ju i alla fall lyckats komma nästan på dag 28 som den brukar, så jag hoppas att den även gör det nästa månad. Det hade ju varit super om vi hade fått något/några ägg till frysen som vi hade kunnat använda, men nu blev det ju inte så. :-(

Ruvardag 13

Såklart att den 13:e skulle bli en otursdag!

Idag kom blodet och jag vill bara lägga mig ner och dö. Visst, detta var vårt första försök och sannolikheten att lyckas är bara ca 30% men ändå! Ändå!! Känner mig helt tom inombords. Vill bara gråta och gråta men vad tjänar det till egentligen? Ingenting blir bättre av det men jag känner att jag måste få vara ledsen några dagar, det är "bara" att bryta ihop och komma igen. En annan dag.

Ringde kliniken och frågade om jag fortfarande ska ta proggisarna (hade inte sett något blod när jag ringde dem) och sköterskan sa att det är viktigt att jag fortsätter med dem oavsett vad som händer. Jag frågade om jag skulle ta ett test nu bara för att konstatera att jag får ett minus, men hon sa att man inte kan veta något ännu!? Oavsett om man blöder eller inte så är det först på testdagen, tre veckor efter ägguttag, som man kan säga något om resultatet av behandlingen. Känns ju pissigt att behöva vänta nästan en hel vecka till på att få se det där minustecknet lysa en rakt i ansiktet - ännu en gång (jo jag har testat några gånger tidigare när vi försökte den naturliga vägen)! :-(

Tänk så fort ens liv kan vändas upp och ner, lite brunt på ett papper och man blir helt förkrossad! Fast det kan ju såklart vändas till något positivt så snart man får se ett + men tyvärr får vi nog vänta på det ett bra tag till. Jag är livrädd för att vi inte ska hinna göra något försök innan julledigheten, fatta hur långt det är till januari!! Just nu känns det som om jag skulle kunna sätta igång med en ny behandling imorgon, men det går ju såklart inte. Jag måste vänta in en naturlig mens och börja utifrån den. Fy FAN vad tungt det känns att måsta börja om med denna IVF-cirkus igen med spray, sprutor, äggplock och allt det där.

Tror det är kört nu

Tar genast tillbaka mitt förra inlägg angående mitt värsta toalettbesök hittills, det hade jag nämligen i morse.

Jag ställer alltid mobilen på ringning ca 40 min innan vi brukar stiga upp för att jag ska hinna ta progesteronet och sedan ligga och vila/sova en stund innan det är dags att gå upp på riktigt. Imosre såg jag det, det ljusbruna som jag absolut inte ville se!! Blev helt paralyserad men tog proggisen ändå. Torkade mig igen och såg lite mera brunt. Bröt ihop totalt. Sambon hörde min gråt och kom in i badrummet och försökte trösta mig så gott han kunde men vad gör man? Vad säger man? Det finns ju ingenting att göra mer. Vi höll om varandra länge och gick sedan tillbaka till sängen där vi låg och pratade lite och jag fortsatte gråta.

Såklart hoppas vi båda att det inte ska bli något mer brunt och framför allt inte något rött men det ser ju inte lovande ut! Ska ringa kliniken nu på morgonen och höra om jag ska fortsätta med vagitorerna eller hur vi går vidare nu. Jag vet ingenting, känner mig helt tom! Mår superilla och det går kalla kårar längs ryggraden varje gång jag tänker på vad som har hänt.

Vi bestämde oss ändå för att åka till jobbet, bättre att försöka sysselsätta oss där än att vara hemma och bara gå runt och trampa i huset och vänta på vad som komma skall. Kanske kan det hjälpa lite att skingra tankarna, men vi får se hur mycket jobbat det blir idag. Sitter här nu och försöker hålla tillbaka tårarna när jag skriver detta men det är oerhört svårt!

FAAAN!!!!!

Ruvardag 12

Tjiho har klarat mig hela 12 dagar som ruvare nu och förhoppningsvis blir det 7 dagar till! Jag har redan börjat oroa mig för det där testet som ska tas om en vecka, om inget dåligt har hänt innan dess vill säga. Fy 17 för att vänta på resultatet!! Jag kommer inte ens att våga titta på stickan. :-/ Nåväl, vi är absolut inte där ännu så vi får väl se vad som händer.

Idag har det varit ovanligt lugnt i magen, ingen molande värk. Skönt! Dock har jag känt av några stick/ilningar som jag inte vet vad det innebär. De kom några stycken under några minuter och sedan var allt som vanligt igen.

Förutom min korta stubin, blir arg för nästan ingenting och har extremt dåligt tålamod, så mår jag bra.

Ruvardag 11

Har haft molande värk under hela dagen omkring höger äggstock. Är mensen på väg eller vad är detta?! Jag förstår inte varför det gör ont hela tiden. :-( Under eftermiddagen lättade det lite för att sedan börja om på kvällen, dock inte i samma utsträckning som under dagen.

Annars mår jag bra, så bra man nu kan må under ruvningen. Hade ruskig huvudvärk igår men det lättade till i morse. Vill inte ta några tabletter under ruvningen, trots att vissa läkemedel är OK, så det var skönt att värken försvann av sig självt, det brukar den inte göra annars. Känner inget illamående heller, sen om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Mitt värsta toalettbesök någonsin

Känsliga läsare varnas.

Har under hela dagen känt värk kring höger äggstock och helt plötsligt kände jag att det började rinna lite, precis som det brukar kännas vid mens. Helt skräckslagen och paralyserad gick jag iväg till en toalett som ligger lite avsides på kontoret där jag jobbar, vill ju inte att kollegorna hör när jag sitter och gråter på toaletten.

Väl där känner jag hur det rinner lite igen och jag blir alldeles kallsvettig. Jag börjar gråta och vågar inte titta efter hur allt står till. Efter en stund känner jag ändå att jag måste kolla, om allt nu ändå är slut så kan jag ju inte göra något åt detta i alla fall. Kontrollerar trosskyddet, som jag alltid bär nu mera eftersom man blir kladdig av proggisarna, men inget blod syns!

Tar ett papper för att torka mig och börjar skaka av nervositet. På ett vis vill jag inte veta resultatet! Tårarna rinner fortfarande och jag känner mig helt förtvivlad. Tillslut lyckas jag ta mod till mig och torkar mig men vågar sedan inte titta på pappret. Efter någon minut gör jag det ändå och där syntes inget blod!! Då börjar jag gråta av lycka istället.

Alltså, det ska inte vara så här! Ingen människa ska behöva uppleva detta som vi ruvare går igenom, det är inte mänskligt att man ska vara nervös varje dag, timme, minut och rädd för att se blod vid varje toalettbesök!!

Halvvägs

Nu har jag lyckats komma över på rätt sida, jag har alltså ruvat fler dagar än det är kvar till testdag. Hoppas att det fortsätter så!!

Fast chansen att lyckas med ett IVF-försök är bara ca 30% så vad är egentligen sannolikheten för att just vi ska lyckas?! Om man ställer upp tio IVF:are på rad, varför skulle just jag vara en av de tre som lyckas? Efter tre behandlingar har jag för mig att ca 70% har lyckats bli gravida, så det är ju inte tokbra siffror det heller precis. Men vi kämpar på och hoppas, hoppas, hoppas att allt ska gå vägen!

Ruvardag 10

Idag har det varit en betydligt bättre dag än igår - skönt! Inga tårar och inget dåligt humör, nåja inte värre än vanligt i alla fall. :-) Jag och sambon gick en promenad efter jobbet i det fina höstvädret, det var jättehärligt. Solen sken och det kändes nästan som sommar igen.

Nu på kvällen har dock molvärken satt igång igen, runt höger äggstock. Jag undrar varför det blir värre på kvällen och natten? Är det för att man stannar av och inte rör sig så mycket tro? Innan jag gick och lade mig var jag nästan säker på att allt skulle ha skitit sig, det kändes så med värken m.m. Men när jag gick på toaletten så såg jag inget blod, än så länge i alla fall.

Lilla pyret som förhoppningsvis växer i min mage, se till och håll dig kvar i 9 månader! Du anar inte hur efterlängtad du är av mamma och pappa!!

Ruvardag 9

Idag har det varit en riktig skit dag. Jag började dagen med att gråta ut mot sambons axel innan vi ens hade stigit upp ur sängen. Beklagade mig för att jag är livrädd för att detta försök ska misslyckas och att allt känns så orättvist, att vi måste ta till IVF för att förhoppningsvis kunna bli föräldrar medan det funkar klockrent för andra.

Såklart läser jag många IVF-bloggar och jämför symptom med andra, även fast jag vet att det är dumt. Tyvärr blir jag inte så mycket klokare men kan ändå inte sluta. Vill gripa efter de få halmstrån jag kan hitta som visar på att det jag känner är bra, för detta bara MÅSTE gå bra!! Jag vågar inte hoppas, vågar inte lita på att det jag känner är bra. För om jag börjar hoppas och tänka goda tankar blir fallet SÅ mycket högre om det skulle visa sig att detta försök inte går vägen och det orkar jag inte med. Därför känns det bättre att bara stänga av och ta en dag, timme, toalettbesök i taget.

Har haft molande värk i livmodertrakten under hela dagen och hela kvällen och såklart blir man ju orolig, även om jag läst att det kan vara bra med lite känningar också. Ibland strålar värken ut mot äggstockarna, främst på höger sida. Magen är svullen, vilket den i och för sig har varit ända sedan äggplocket, och jag har varit på riktigt dåligt humör till och från under dagen. Försökte göra lite nytta hemma och städa lite i köket medan sambon var ute och gjorde fint på tomten, klippte gräset en sista gång, men fick så ont i magen att det var lika bra att lägga sig på soffan och vila. Efter en stund kändes det lite bättre.

Imorgon är en ny dag som jag hoppas blir bättre än denna!

Ruvardag 8

Idag har vi varit i skogen och plockat lite lingon, och då menar jag lite. Det fanns nästan inga bär alls! Vi har plockat på samma plats flera år i rad och vi har då alltid fått ihop flera hinkar tillsammans men idag fick vi knappt ihop några alls, även om vi slog ihop allt som alla hade plockat. Tydligen ska det ju vara ett dåligt bär-år i år och det märktes då tydligt för vår del.

Jag var lite orolig innan vi åkte, tänk om jag får jätteont i magen där ute i skogen, utan någon möjlighet att besöka en toalett. Men allt gick bra och jag kände nästan ingen värk alls under dagen. Nu på kvällen känns det lite i magen men det är nog mest för att jag ätit för mycket av den goda maten som serverades hos min farbror och hans fru efter skogsbesöket.

Ruvardag 7

Nu händer det saker, förhoppningsvis bra saker! Har haft molande värk omkring livmoder-trakten hela eftermiddagen och kvällen. Det är nu de börjar, de mest kritiska dagarna, enligt vad läkaren berättade under återföringen.

Har idag roat mig med att googla på "ruvardag 7 symptom" men tyvärr blev jag inte så mycket klokare utifrån de svar jag hittade. Varför kan inte vi alla IVFare ha samma symptom och att man utifrån detta skulle kunna ta reda på vilka som är bra och inte? Tänk vad mycket lättare ruvningen skulle vara då! Då skulle man direkt kunna matcha sina egna känningar mot detta "facit" och så skulle man slippa dessa miljoner funderingar som cirkulerar i huvudet på en nästan hela tiden. Jo, ibland lyckas jag faktiskt koppla bort att vi just nu går igenom vår första IVF-behandling och det känns skönt att jag kan göra det.

Imorgon ska vi ut i skogen och plocka lingon med lilla tjocka släkten, det ska bli trevligt.

Ruvardag 6

I natt vaknade jag med världens mensvärk, det onda började en bit under naveln och spred sig sedan åt höger. Skitont gjorde det och så klart blev jag livrädd för att allt skulle vara kört. Började kallsvettas och kunde inte andas med lugna andetag. Gick på toaletten men såg inget blod. Tillbaka i sängen låg jag ett bra tag och försökte lugna ner mig och till slut lyckades jag somna om. I morse var lite av det onda kvar men inte alls i samma utsträckning. Under dagen har jag knappt känt någon smärta alls och inget blod har det kommit, än så länge i alla fall. Hoppet finns kvar!

Ruvardag 5

Magontet från igår har försvunnit - bra. Eller är det det? Ska det kännas något i magen för att allt ska gå bra? Jag har ingen aning och jag blir så frustrerad! Det verkar ju vara så individuellt allt det här som har med IVF och graviditeter att göra.

Känner mig trött, lite hård i magen och känner jag efter riktigt noga så är bröstvårtorna lite ömma. Humöret åker berg och dalbana och oftast ser jag allting mer svart än vitt. Tyvärr. Jag vill ju så gärna våga hoppas på att detta ska lyckas! Sedan vet jag ju inte vad som är biverkning av progesteronet och vad som är symptom... Jag blir tokig på denna väntan! Är ju en evighet kvar till testdag! :-(

Ruvardag 4

Oj vad tiden går sakta! Önskar att jag kunde snabbspola fram till den 22/9 så jag slipper all vånda och så får vi se om det blir något + eller inte, om jag inte sett blod innan dess vill säga. Jag. Vill. INTE. Se. Blod!!

Nu är jag rädd - igen. Har sedan dagens andra proggis haft ont i magen, mer i mitten i höjd med naveln nu. Jag har även känt mig lite illamående vilket inte känns bra, inte bra alls. Vad är detta? Biverkningar av proggisarna eller håller allt på att skita sig redan?!

Jag som tänkte att det skulle dröja ett par dagar till innan jag blir så där nojjig och kollar toalettpappret efter blod, men icke det - det har börjat redan nu. :-( Läkaren sade ju att dag 7-10 är mest kritiska så det var väl då jag hade tänkt att nojjan skulle slå till, men jag hade tydligen fel. När jag känner denna konstiga smärta/molande i magen då blir jag ju helt förkrossad och orolig. Illamåendet har dock lagt sig lite så det känns ju bra i alla fall.

Ruvardag 3

Fortfarande molande värk i nedre delen av magen. Ringde kliniken i ett annat ärende och passade då på att ta upp frågan angående biverkningar av Progesteron. Sköterskan frågade vilka symptom jag kände och när jag nämnde magont som känns som mensvärk svarade hon att det kan vara sviter av äggplocket jag känner fortfarande, läkaren har ju varit där och bökat en hel del. Tydligen kan man känna liknande magont ca 1 vecka efter äggplock så vi får väl se om det går över snart eller inte.

Jag och sambon gick en långprommenad ikväll, skönt att komma ut och röra på sig. Det var varmt och skönt också, en härlig höstkväll. Såklart blir det mycket prat om ruvning och en massa annat som vi tänker och funderar på utifrån vad vi går igenom just nu, men som tur är kan vi även prata om andra saker. :-) Det känns jätteskönt att sambon är nyfiken och ställer frågor, då märker jag att han bryr sig och att han också går och funderar.

Ruvardag 2

Idag har vi bara tagit det lugnt, gjort lite höst utomhus dvs. tagit in utemöbler, vattenslangar, vattenspridare m.m. Jag vågar inte arbeta allt för hårt, vill ju göra allt jag kan för att det lilla embryot ska fastna!! Prommenader skulle vara helt OK enligt läkaren men inga mer ansträngande fysiska aktiviteter. Vill komma igång med aerobic igen, men det får vänta ett tag.

Inga fler symptom förutom ett dåligt humör, om nu det kan ha något med proggisarna att göra vet jag dock inte.

Ruvardag 1

Dagen började jättebra med en god hotellfrukost. Jag älskar hotellfrukost. :-) Vi gick en snabb sväng på stan innan vi började vår hemresa.

Det känns i nedre delen av magen kan jag säga, undra om det ska göra det? Känns som mensvärk. Ibland gör det väldigt ont och ibland känns det inte alls, det varierar även från höger till vänster sida. Kanske progesteronet som kan vara orsaken till detta, jag har ingen aning. Får läsa lite på nätet. :-)

Återföring!

Idag steg vi inte upp riktigt lika tidigt som i förrgår när vi skulle på äggplock, återföringen ska ske kl. 13:40 idag så vi hade inte så bråttom. Resan gick bra, jag och sambon turades om att köra precis som förra gången. Väl framme gick vi på stan några timmar och tittade i affärer, dock blev det inte så mycket shopping, bara ett par skor till mig. :-)

Klockan var runt 13:30 när vi kom till kliniken och där fick vi sitta ner och vänta för receptionisten verkade vara på lunch, hon var åtminstone inte på sitt rum. Hon kom dock ganska snart så att jag kunde betala mina 30 kr som jag hade kvar innan jag kom upp i maxgränsen för högkostnadskortet. Tack för det!

Ganska snart kom en sköterska och ropade upp våra namn - nu var det dags! Jag fick ta av mig på underkroppen och hoppa upp i gynstolen ännu en gång. När allt detta var avklarat började sköterskan (som verkade jobba på labbet) berätta om resultatet efter äggplocket.

Av de fjorton äggen var det bara nio som hade blivit befruktade. Läkaren sa att han hade tagit ut nio stora blåsor så han trodde att det var just de nio äggen som hade blivit befruktade. Det kändes ju lite snopet men, men. Sköterskan berättade vidare att av de nio befruktade äggen var det bara fyra som hade delat sig en gång. Av dessa fyra ägg var det bara två som hade fortsatt att dela sig, de övriga två hade avstannat (de hade åtminstone inte väntat någon längre tid på att de skulle dela sig). De två återstående äggen hade fortsatt att dela sig ytterligare en gång men ett av dem var tydligen fragmenterat, lite ojämnt i kanterna, så det ville de inte använda. Nu återstod alltså bara ett ägg! Detta såg dock jättebra och normalt ut så det ville de gärna återföra i min livmoder.

Jag tror att både jag och sambon blev chockade över beskedet, att bara få tillbaka ett ägg och inga till frysen av fjorton möjligheter, det kändes INTE bra. Jag försökte såklart inte att visa att jag var besviken men jag tror att alla i rummet förstod detta ändå. Läkaren och sköterskan försökte peppa oss med uppmuntrade ord som att det inte är alla par som får tillbaka något ägg alls. Under denna vecka hade det tydligen varit tre par som inte fått tillbaka några ägg. :-(

Det hade ju varit så himla skönt att få åtminstone ett ägg till frysen, då skulle man inte känna samma panik angående att detta försök bara måste lyckas, man har en chans till på sig liksom. Dessutom slipper man ju allt vad spray och sprutor heter om man får tillbaka ett fryst ägg, behandlingen blir ju betydligt kortare och smidigare på det sättet. Dessutom ingår det ett frysförsök i det enda gratisförsök vi får från vårt snåla landsting, så det hade ju suttit fint bara därför också. Nu måste vi betala för att få göra fler behandlingar.

Nåväl, tillbaka till själva ingreppet... :-)

Läkaren började att förbereda återföringen och det kändes betydligt mer idag än i förrgår, jag fick ingen bedövning denna gång. Dock gjorde det inte så ont att jag ville skrika eller så, men det kändes ordentligt. Han torkade lite och sedan var det dags att få tillbaka ägget, eller embryot som det nu kallas. Sköterskan kom ut från "labb-rummet" (samma rum som där labb-personalen tog emot vätskan med äggblåsorna i under äggplocket) med en jättelång nål/slang med vätska + ägg i. Hon berättade att ägget delat sig ytterligare en gång sedan hon tittade till det senast och det var jättebra! Detta innebär att det borde ha varit ett åtta-celligt ägg jag fick tillbaka.

Själva ingreppet kändes inte alls och vi kunde se på ultraljudsapparaten att det blev en ljus prick i livmodern efter det att läkaren hade sprutat in vätskan och embryot. Jag frågade om man kunde säga något angående vilka dagar under ruvningen som är mest kritiska? Läkaren svarade då att dag 7-10 är mest olycksdrabbade. Jag frågade även om det är något speciellt man ska tänka på nu under ruvningen och han svarade då att man ska försöka leva så normalt man bara kan, inte gå och tänka på IVF hela tiden och inte vara nervös varje gång man går på toaletten - lätt för honom att säga. :-(

Efteråt stannade vi kvar en stund och ställde några fler frågor till läkaren. Jag måste verkligen berömma all personal vi har varit i kontakt med på kliniken, de är helt underbara och trevliga allihopa!  Innan vi lämnade kliniken gav läkaren mig ett graviditetstest, det hade jag inte förväntat mig att jag skulle få. Förhoppningsvis får jag använda detta och se ett jättefint plus den 22/9 då det är testdag!!

Vårt landsting betalar en hotellövernattning per behandling eftersom vi bor så långt ifrån kliniken. Vi har sparat denna natt tills nu för vi resonerade som så att det nog skulle kännas skönt att ta det lugnt och vila upp sig lite efter återföringen och inte behöva åka hem med en gång. Så i natt ska vi sova på hotell. :-) Vi ska även äta på en Indisk restaurang och fira en aning för att vi har kommit så här långt i behandlingen. Först ska vi dock gå en sväng på stan och kika lite mer i affärerna. :-)

Progesteronstart

Känner mig lite öm i magen efter gårdagen men absolut inget farligt, har inte behövt ta några värktabletter efter jag lämnade sjukhuset igår.

Idag är det alltså premiär för Progesteron-vagitorerna. Jag har läst om flera som säger att de inte är så trevliga, att det blir kladdigt värre, och det känns ju inget vidare precis. Har dock införskaffat trosskydd, så jag är redo. :-)

Tog min första "proggis" i morse, ställde telefonen på ringning en stund innan vi skulle stiga upp för det är tydligen bra att ligga ner ungefär 30 min efter man tagit dem. Det gick bra. Den andra blev jag tvungen att ta på jobbet, man ska ta tre stycken per dag, och där kan jag ju inte lägga mig och vila så då blev det lite kladd. :-/ Den sista ska jag ta nu precis innan läggdags så det fungerar ju också bra.

Imorgon är det alltså dags för återföring - herregud, jag tycker att tiden går fort. Jag har inte fått något samtal från kliniken idag så jag antar att åtminstone något av äggen har blivit befruktat. Längtar SÅ efter att få ett embryo i min mage som förhoppningsvis stannar där i nio månader!! Jag vågar inte tänka på vad som händer om det inte blir så, då kommer jag att dö en smula.

Om det skulle skita sig den här gången måste man vänta ut den blödning man får och sedan få en vanlig mens innan man kan börja med en ny behandling, om man inte får några ägg till frysen vill säga för då kan man få tillbaka ett ägg ganska snart efter blödningen. Förhoppningsvis får vi något/några till frysen, känns som att fler än ett av fjorton ägg borde väl gå igenom befruktningen och kunna dela sig som de ska. Hoppas på det!

Äggplock

Dagen började tidigt, vi steg upp strax efter kl. 04:00. Man vill ju vara säker på att man hinner fram till kliniken i tid och vi har en bra bit att köra dit. Det blev flytande frukost för min del och vi gav oss iväg omkring kl. 05:15.

Det gick bra att köra, jag och sambon turades om. Vi kunde även turas om att sova lite i bilen så det kändes bra. När vi väl kom fram var vi nästan 1 h tidiga så vi satt i bilen en stund på sjukhusparkeringen och lyssnade lite på radio innan vi begav in på sjukhuset. Där håller de på med en ombyggnation, och nu kom vi in från en annan ingång än förra gången, så vi fick leta en stund innan vi hittade till kliniken. När vi fixat allt med betalning hann vi sitta ner en stund innan en sköterska kom och visade in oss i ett rum.

Där fanns ett annat par bakom ett skynke så vi var inte ensamma i rummet. Jag fick en värmedyna att lägga på magen och två panodil samt en stensolid-tablett att äta. Medan sambon gick och lämnade sitt prov så låg jag i sängen och läste en tidning. Han kom ganska snabbt tillbaka till rummet :-) och sedan låg vi och vilade tillsammans. Sambon somnade och jag tror att även jag slumrade till en kort stund. En sköterska kom och satte en nål i armvecket (där jag sedan skulle få morfin under själva plocket) och efter ytterligare en stunds vila var det vår tur att få komma in i operationssalen.

Jag fick sätta mig i gynstolen och sedan fick jag på mig ett par långa strumpor, grejjerna där man lägger benen var så hårda så de brukar ge patienterna ett par strumpor. Även här fick jag en värmedyna att ha på magen vilket kändes väldigt skönt. Sköterskan berättade detaljerat hur det hela kommer att gå till och efter en stund kom läkaren. Sköterskan gav mig en dos morfin i armen och bad mig säga till när det började snurra i huvudet, och det dröjde inte länge förrän det sa "pang" och jag blev väldigt snurrig. :-)

Läkaren började med att tvätta lite, vilket sved en aning. Sedan gav han mig bedövning, det sved också en aning men gjorde inte speciellt ont. Han räknade och mätte blåsorna och han kom fram till att jag hade sju på höger och åtta på vänster, alltså totalt femton stycken. Konstigt att det nu var fler på vänster sida, på båda ultraljuden har de sett fler blåsor på höger än på vänster sida. När allt var klart och tjejerna bakom luckan (labb-personalen) var redo så började han att sticka hål på blåsorna och suga upp vätskan. Jag trodde inte att alla blåsor innehåller ägg men det gör dom tydligen. Däremot kan det vara så att de inte har lossnat från "väggen" och därmed inte följer med ut i läkarens äggsug.

Efter en stund ropade en labb-sköterska att hon hade hittat ett ägg när hon kikade på vätskan i sitt mikroskop. Det kändes skönt att veta att vi åtminstone får ett ägg. Läkaren fortsatte att suga blåsor men efter en stund hände något med nålen, det blev stopp i den så det kom inget när han sög! DÅ blev jag nervös! Fasiken, sabba nu inte detta för oss tänkte jag. Han bytte nål och jag tror att sköterskan som stod vid min sida ökade trycket lite, därefter fungerade allt igen.

Labb-sköterskan ropade att de nu hade hittat tre ägg, och efter en stund fyra! Sedan blev hon tyst lite väl länge tyckte jag. Jag sa till läkaren och sköterskan att jag tyckte att det blivit lite väl tyst bakom luckan och då lugnade de mig med att det går fortare för dem att suga upp vätskan än för labbet att kontrollera den i mikroskop, så labbet ligger alltid lite efter. När läkaren nästan sugit upp alla blåsor på vänster sida (han började på höger) ropar labbet att de nu var uppe i NIO ägg!! Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre, det var en oerhörd lättnad som sköljde över mig och all oro och nervositet släppte. Sköterskan var så go och klappade mig på handen och sambon kramade min andra hand och när jag torkat tårarna var allt klart.

Både läkaren och sköterskan var supersnälla och kunde svara på alla frågor vi ställde under själva ingreppet. Jag kände mig oerhört trygg där och jag hade oroat mig alldeles i onödan, hade ju läst att det skulle göra så fruktansvärt ont vid äggplocket, jag kände knappt någonting alls!

Innan vi gick tillbaka till rummet berättade sköterskan för sambon, medan jag var i ett annat rum, att hon tyckte jag sett alldeles vit ut i ansiktet när jag kom in i operationssalen. :-) Det kan nog stämma, för jag var rädd och nervös för vad jag skulle vara med om. Hon sa även till honom att det verkade gått bättre än förväntat (troligtvis eftersom jag grät) och hon tyckte också att det var ett bra resultat.

Vi fick gå tillbaka till rummet, där vi nu var ensamma. Där släppte ytterligare nervositet och jag började gråta igen. Sambon frågade om det gjorde ont någonstans men jag grät bara av lycka denna gång! En stund senare kom en sköterska in med en bricka med te, juice, smörgåsar och en liten kaka. Himla gulligt av dem att bjuda på det. Jag var superhungrig eftersom jag bara ätit lite yoghurt tidigare under dagen och nu var klockan omkring 12:00. När vi fikat färdigt vilade vi lite till och sedan kom sköterskan tillbaka och meddelade resultatet - 14 ägg!! De fick alltså ut ett ägg från alla blåsor utom en, helt otroligt! Hon meddelade även att sambons prov var bra. :-) Därefter tog hon ut nålen från armen och sedan fick vi lämna sjukhuset.

De ordinerade lugn och vila resten av dagen men jag kände mig så pass pigg ändå att vi åkte iväg en sväng och åt på McDonalds och sedan stannade vi även till halvvägs hem och gick en sväng på stan där. Resten av dagen har jag gått omkring i ett lyckorus och inte riktigt kunnat släppa att vi fick så bra resultat. Nu hoppas vi att många ägg klarar av att bli befruktade och att vi får tillbaka ett guldägg på fredag kl. 13:40. Förhoppningsvis får vi några ägg till frysen också men nu ska vi inte ta ut något i förskott, allt kan hända i IVF-världen.