Snart börjar IVF-försök nr 2

Idag är det en vecka kvar till spraystart, iiii! Jag längtar, är så less på att bara gå och vänta och inget händer. Dock bävar jag rean nu för ruvartiden, den var hemsk förra gången och med ett misslyckat försök i bagaget lär den ju inte bli lättare denna gång. :-(

Vi har kommit ut ur garderoben

Ja då har vi tagit klivet ut ur garderoben och för första gången berättat för någon att vi håller på med IVF.

Vi har under några dagars tid haft långväga besök av sambons mamma och ikväll när jag var borta hade hon frågat sambon hur det är med barn och så (han har för läänge sedan berättat att jag slutat med mina p-piller och att vi skulle försöka skaffa barn). Sambon hade egentligen velat vänta med att svara på frågan tills jag kom hem så att vi hade kunnat berätta tillsammans, men nu blev det så att han berättade i alla fall vilket känns ganska bra för mig på ett sätt, de fick prata om detta bara mor och son. Båda hade blivit ledsna, och fler tårar blev det när jag kom hem och vi pratade lite mer om vår första behandling. Svärmor var mest ledsen för vår skull, sade hon i alla fall.

Jag vet inte riktigt varför det är så svårt att prata om detta? Kanske är det för att man skäms för att man inte lyckas få barn på vanligt sätt? Ja lite så är det nog för min del, någon som inte gjort IVF kan omöjligt veta hur det känns! Kanske är det därför man drar sig för att berätta för någon, de förstår ändå inte vad man pratar om... Hur som helst så tycker jag att det pratas alldeles för lite om IVF. Det verkar ju vara vanligare än man tror och säkerligen finns det någon/några föräldrar i vår bekantskapskrets som gått igenom det vi går igenom utan att vi vet om det.

För min egen del har jag valt att inte berätta för någon i min närhet just därför att jag vill slippa göra dem besvikna om det skulle visa sig att en behandling inte går vägen, det är nog jobbigt som det är att leva mitt uppe i allt detta, och ska man dessutom berätta för andra så blir de bara ledsna och sårade. Då är det bättre att de inget vet för det man inte vet mår man inte dåligt av. När det visade sig att första behandlingen gick åt skogen kändes det skönt att slippa berätta det för någon utomstående. Berättar man inget så slipper man även alla frågor om hur det går med behandlingen, hur man mår, jämföra symptom osv. Man slipper blickar som drar sig mot ens mage för att de är nyfikna på att se om den har växt något eller inte. Förhoppningsvis får vi så småningom ett plus och då tänker jag självklart berätta för mina närmaste hur befruktning och graviditet gick till och jag hoppas då att de kan förstå och förlåta mig för att jag höll dem utanför allt det jobbiga när det gäller behandlingarna.

Samtidigt känner jag mig rätt ensam med allt detta, det är tur jag har bloggen så att jag kan skriva av mig lite och få jättebra feedback från andra som är i samma situation och som vet vad det är vi går igenom. Tack för att ni läser! Den enda jag riktigt kan prata med är sambon och för honom är det inte lika mycket stress och panik för att vi ska bli föräldrar som det är för min egen del, jag har väntat hur många år som helst på att få bli mamma. Vi blir ju inte yngre heller och jag vill inte att mitt/mina barn ska ha jättegamla föräldrar.

Nu tar vi nya tag, snart börjar behandling nummer två.

Väntan är över

Idag kom tant röd på besök - äntligen!! Hann t.o.m. ringa till kliniken och fråga när jag senast måste få mens för att hinna med ett försök innan jul. Sköterskan svarade "senast i slutet av oktober" så det borde ju vara grönt nu. Känns helt sjukt att man kan gå och längta så innerligt efter att blodet ska komma.

Spraystart på cykeldag 21 innebär att IVF-resa nummer två börjar 4 november!

Frustrerande

Idag är det 27 dagar sedan blodet kom och min cykel brukar ligga mellan 27-29 dagar så förhoppningsvis dyker tant röd upp vilken dag som helst. Känns väldigt skumt att för en gångs skull gå och längta som besatt efter att hon ska komma.

Jag blir så frustrerad när jag inte kan påverka detta! Har mensen blivit sen för er andra som har misslyckats med IVF eller har den kommit som vanligt? För mig känns det oerhört viktigt att vi hinner med ett till försök innan jul, annars går det ytterligare flera månader utan att något händer vilket skulle göra mig tokig(are).

Samtal med läkaren

Det blir inte lika många inlägg nu när jag befinner mig mellan två behandlingar, finns inte så mycket att skriva om just nu.

Igår eftermiddag hade vi i alla fall ett telefonmöte med läkaren från kliniken. Det blev ett lite förvirrat samtal...

Jag hade i förväg skrivit ner ett antal frågor som jag skulle ställa till honom så jag kände mig förberedd inför samtalet. Nu ställde jag dock inte riktigt alla frågor, kände inte att jag behövde det. Läkaren inledde samtalet med att fråga hur det är och både jag och sambon känner väl att det är bra utifrån omständigheterna. Han sa då att "det är ju något som saknas" och såklart är det ju så! Fällde nästan en tår när han sa detta, vi vill ju så innerligt bli tre i vår familj, men jag lyckades hålla mig.

Han gick igenom den första behandlingen och då kom det fram att det embryo vi fick tillbaka inte var av någon vidare bra kvalité. :-( Jag kommer ihåg att jag började ana oråd precis innan återföringen eftersom varken läkaren eller labsköterskan nämnde ord som "toppkvalité" eller "guldägg" när jag satt där i gynstolen. Jag blev ju såklart nervös och när jag då ställde frågan om allt verkligen såg bra ut så svarade båda två att allt såg normalt ut! Ok, det kanske kan vara normalt men ändå av dålig kvalité, eller... Men då tycker jag att de borde ha talat om detta för oss, eller så ville de inte göra oss nervösa. Men hej, det är det enda landstingsfinansierade försöket vi talar om här! Känns som att de chansade på att ge tillbaka ett embryo bara för att vi skulle få något tillbaka överhuvudtaget. Det embryo vi fick tillbaka hade tre celler och de vill helst att det ska ha minst fyra st vid återföringen. Fast han sade även att de har satt tillbaka embryon som bara har två celler också, men att det oftast inte går så bra då.

En orsak till att äggen delade sig så dåligt kunde dels bero på spermakvalitén men även på att själva behandlingen varit för utdragen. Som jag uppfattade läkaren är det tydligen bättre att "chocka" kroppen och ge större doser i sprutorna och att man då får spruta i färre dagar. Jag började ju med 150 IE de sex första sprutorna och sedan ökades dosen till 225 IE (tre ampuller Menopur). Såklart är första behandlingen ett stort test för att se hur kroppen reagerar på hormonerna, och nu vet vi ju att jag verkar behöva en högre dos för att stimuleras ordentligt. Alltid något.

Han frågade även om vi hade funderat något över om/hur vi vill gå vidare. Vi berättade då att vi är beredda på att köra igång med ett 3-pack så snart som möjligt. Han hade då förberett sig och om tant röd kommer som hon borde i oktober så blir det ÄP v. 49!

Diskussionen uppstod såklart angående om vi ska fortsätta med samma preparat som tidigare eller om vi ska byta. Detta kände både jag och sambon inte är något beslut som vi kan fatta själva, vi har gått igenom EN behandling, läkaren har gått igenom tusentals... Här blev han lite virrig och velade fram och tillbaka. Tillslut trodde både jag och sambon att vi var överens om att vi kör på Menopur även nästa gång men att vi höjer startdosen till tre ampuller istället för två. Men i slutet av samtalet började läkaren dilla om att jag inte skulle behöva någon ny necessär med kanyler (jag ville att de skickar hem en till mig) eftersom jag skulle ju använda en penna! Han ursäktade sig med att han är som en LP-skiva och kommer in på fel spår ibland... Han var sedan helt med på att vi kör på Menopur och att det troligtvis är det bästa beslutet. Vi kände väl allihopa att det inte är läge att byta preparat bara efter en behandling, vi vill ha lite mer info först innan vi ändar på för många parametrar i taget. Känns bra att jag ska få gå in i nästa behandling med en högre startdos, då blir det förhoppningsvis färre dagar att spruta och kanske, kanske delar äggen på sig bättre än förra gången. Vi hoppas på det!!