Jag = vinnare x 2

Jag har fått en award av både Jenny och Du + jag och framtiden - tusen tack för det, jag blev jätteglad! :-D

Regler:
Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den. Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av. När man får den så ska man skriva 7 intressanta saker om sig själv. Ge awarden till 7 andra bloggare. Skriv till dem att de fått award...

Här kommer 7 saker som ni kanske inte visste om mig:

1. Jag har aldrig varken rökt eller snusat.

2. Spindlar är det värsta och äckligaste djur jag vet! Så fort jag får syn på en, spelar ingen roll hur stor eller liten den är, får jag nästan panik och börjar skrika och ha mig. Hua!

3. Jag tycker om att spela TV-spel, främst klassikern Nintendo 8-bitar. Favoritspelen är Bubble Bobble samt Super Mario Bros 1.

4. När jag var mindre åkte jag konståkning men nu är jag sedan flera år tillbaka tränare istället. Jag lär barn i åldrarna 4-6 år att åka skridskor.

5. Heminredning är mitt största intresse. 

6. Tycker själv att jag är snäll, ibland för snäll för mitt eget bästa. Jag har ofta svårt att säga nej.

7. Har haft glasögon sedan jag var 4 år. Jag hade en period i tonåren när jag bar linser men sedan blev jag för lat för det.

Det var inte så lätt för mig som är nybörjare inom det här med bloggande att hitta sju andra bloggare som inte redan mottagit denna utmärkelse, så jag nöjer mig med att nominera sex andra. Har ni redan fått den så får ni en till. :-)

1. Resan till plusset

2. Ledsen i hemlighet

3. Längtan efter ett plus

4. Längtan till ett barn

5. Min längtan efter dig

6. Vår resa med IVF som sällskap

Testdag

Jahapp idag har vi testdag enligt det papper vi fick med oss hem från kliniken efter återföringen. Inom oss visste vi båda att det troligtvis är kört eftersom jag började att blöda i torsdags, och blod känns ju INTE bra att få se. Trots allt har jag fortsatt med progesteronet eftersom kliniken ville det, själv såg jag dock ingen mening med detta överhuvudtaget.

Gjorde testet i morse och det visade såklart ett fett minus. :-( Kommer vi någonsin att få se ett + på den där j*la stickan?! Vi var ju som sagt förberedda på detta resultat så det blev mer ett konstaterande än en tragedi, det blev mer som "jaha där fick vi svart på vitt att jag inte har något litet pyre som växer i min mage" än krokodiltårar.

Ringde kliniken på förmiddagen och meddelade resultatet. Sköterskan tyckte det var tråkigt, såklart, men bokade in oss för ett telefonsamtal med läkaren den 4/10. Känns bra att vi ska få prata med honom och kunna ställa frågor. Svaret på den viktigaste frågan kommer han ju dock inte att kunna svara på, dvs. "Varför blev det så här?!".

Under hela behandlingen har jag dock känt att om det nu är så att det ska skita sig den här gången så vill jag att blodet ska komma så tidigt som möjligt, då kan vi starta en ny behandling fortare i och med att min naturliga mens förhoppningsvis kommer ca 28 dagar efteråt. Jag tycker att det känns som att jag fick som jag ville, för en gångs skull. Blod på dag 13 är bättre än ett - på stickan på testdagen och att blodet kommer när man slutat med progesteronet. Jag ser det som att vi tjänade ungefär en vecka i tid och en vecka känns mycket eftersom jag vill hinna med ett till försök innan jul.

Nu hoppas jag bara att min kropp inte är helt väck med tanke på alla hormoter jag proppat i mig. Skulle ju vara så himla typiskt om nästa mens börjar strula också, det har vi inte tid med. Inte ofta man längtar efter tant röd... :-)

Monday Morning

Har ni hört låten Monday Morning med Melanie Fiona? Första gången som i alla fall jag hörde denna var mitt under äggplocket på kliniken. När den började spelas höjde labbpersonalen volymen på radion/CD-spelaren där i rummet intill. :-) Samma låt spelades även under återföringen så det kändes lite som om det blev vår låt, eller i alla fall embryots. Tänk vad roligt det hade varit att kunna berätta för barnet sedan att just denna låt spelades när du hamnade i mammas mage!

Nu blev det ju inte så och imorse när vi hörde låten på radion blev både jag och sambon ledsna. Man är kanske inte så stark som man tror...

Vi kör på ett 3-pack

Nu när första behandlingen har gått åt skogen har jag och sambon funderat en del på hur vi ska gå vidare. Jo, vi har diskuterat detta lite löst även innan men nu är det ju ett skarpare läge om man säger så.

Vi tillhör ett landsting där man bara får ETT gratis IVF-försök samt ett FET. Jag tycker det är sjukt orättvist att det är så olika mellan landstingen, det borde vara tre gratisförsök som gäller för alla! Jag antar att jag inte kan använda det FET-försök som är gratis om det visar sig att vi får några ägg till frysen av nästa behandling, det borde väl bara gälla om jag fått några ägg till frysen från första behandlingen, eller?

En behandling kostar 26 000 kr och ett 3-pack 50 000 kr (då ingår även ett FET som kostar 9 000 kr i vanliga fall). Vi har bestämt oss för att köra på ett 3-pack. Vi resonerade som så att om jag blir gravid på nästa försök så "förlorar" vi mycket pengar men ett barn är ändå värt de pengarna! Behöver vi två behandlingar till går vi i princip plus-minus noll, och behöver vi tre behandlingar till så sparar vi betydligt mer pengar jämfört med om vi skulle ha köpt tre en-gångs försök. Känns konstigt att betala så mycket för ett barn när andra slipper, men som sagt, visar det sig att någon av behandlingarna leder till en lyckad graviditet är det ju självklart värt pengarna ändå!!

Imorgon är en annan dag

Ingen mer "Ruvardag"-rubrik för denna gång. :-(

Mensen kom som sagt, och det med besked. Herregud vilken hemsk värk jag har haft i magen, låg helt däckad i soffan nästan hela gårdagen. Det kändes inte som vanlig mensvärk, då brukar jag ha ont omkring äggstockarna, denna värk satt i livmodertrakten istället. Det lilla hopp som möjligtvis fanns kvar i torsdags när blodet kom, raserades samma kväll då jag även såg svarta klumpar (ursäkta).

Under ruvartiden funderade jag mycket på hur det skulle kännas om blodet kom, jag var övertygad om att jag skulle bli helt förkrossad och aldrig bli mig själv igen. Förkrossad blev jag, även sambon såklart, men jag har längtat efter att bli mamma så oerhört länge nu att jag tog det hårdare än vad sambon gjorde. Jag grät mycket, sambon grät knappt någonting, och jag var helt förkrossad samma dag som blodet kom men dagen efter, i fredags, började det redan kännas lite bättre.

Anledningen till att fallet inte blev så högt ändå tror jag har mycket att göra med att jag inte vågade börja hoppas på en graviditet, vågade inte släppa fram lyckokänslorna över att jag faktiskt hade ett litet embryo i min mage. Rätt eller fel, men jag tror det hjälpte mig mycket nu när det visade sig att allt gick åt skogen. Just nu känner jag bara en oerhörd revanschlust! Nästa gång ska det fungera!!

Kliniken kommer att arbeta som vanligt veckan innan jul vilket innebär att jag måste få min nästa mens senast i slutet av oktober för att vi ska hinna med ett nytt försök innan jul. Jag vet inte riktigt varför jag har hakat upp mig på att vi måste hinna med ett nytt försök innan jul, men jag tror att det har att göra med att jag vill vara ruvare på julafton. Jag vill kunna vara lycklig under julhelgen och veta att det förhoppningsvis växer ett litet liv i min mage. Det skulle kännas så tomt annars. Nu vet jag ju inte alls hur min kropp har reagerat på alla hormoner hit och dit så det skulle ju inte förvåna mig om det skiter sig och mensen blir uppskjuten en tid. Fast den här månaden har den ju i alla fall lyckats komma nästan på dag 28 som den brukar, så jag hoppas att den även gör det nästa månad. Det hade ju varit super om vi hade fått något/några ägg till frysen som vi hade kunnat använda, men nu blev det ju inte så. :-(

Ruvardag 13

Såklart att den 13:e skulle bli en otursdag!

Idag kom blodet och jag vill bara lägga mig ner och dö. Visst, detta var vårt första försök och sannolikheten att lyckas är bara ca 30% men ändå! Ändå!! Känner mig helt tom inombords. Vill bara gråta och gråta men vad tjänar det till egentligen? Ingenting blir bättre av det men jag känner att jag måste få vara ledsen några dagar, det är "bara" att bryta ihop och komma igen. En annan dag.

Ringde kliniken och frågade om jag fortfarande ska ta proggisarna (hade inte sett något blod när jag ringde dem) och sköterskan sa att det är viktigt att jag fortsätter med dem oavsett vad som händer. Jag frågade om jag skulle ta ett test nu bara för att konstatera att jag får ett minus, men hon sa att man inte kan veta något ännu!? Oavsett om man blöder eller inte så är det först på testdagen, tre veckor efter ägguttag, som man kan säga något om resultatet av behandlingen. Känns ju pissigt att behöva vänta nästan en hel vecka till på att få se det där minustecknet lysa en rakt i ansiktet - ännu en gång (jo jag har testat några gånger tidigare när vi försökte den naturliga vägen)! :-(

Tänk så fort ens liv kan vändas upp och ner, lite brunt på ett papper och man blir helt förkrossad! Fast det kan ju såklart vändas till något positivt så snart man får se ett + men tyvärr får vi nog vänta på det ett bra tag till. Jag är livrädd för att vi inte ska hinna göra något försök innan julledigheten, fatta hur långt det är till januari!! Just nu känns det som om jag skulle kunna sätta igång med en ny behandling imorgon, men det går ju såklart inte. Jag måste vänta in en naturlig mens och börja utifrån den. Fy FAN vad tungt det känns att måsta börja om med denna IVF-cirkus igen med spray, sprutor, äggplock och allt det där.

Tror det är kört nu

Tar genast tillbaka mitt förra inlägg angående mitt värsta toalettbesök hittills, det hade jag nämligen i morse.

Jag ställer alltid mobilen på ringning ca 40 min innan vi brukar stiga upp för att jag ska hinna ta progesteronet och sedan ligga och vila/sova en stund innan det är dags att gå upp på riktigt. Imosre såg jag det, det ljusbruna som jag absolut inte ville se!! Blev helt paralyserad men tog proggisen ändå. Torkade mig igen och såg lite mera brunt. Bröt ihop totalt. Sambon hörde min gråt och kom in i badrummet och försökte trösta mig så gott han kunde men vad gör man? Vad säger man? Det finns ju ingenting att göra mer. Vi höll om varandra länge och gick sedan tillbaka till sängen där vi låg och pratade lite och jag fortsatte gråta.

Såklart hoppas vi båda att det inte ska bli något mer brunt och framför allt inte något rött men det ser ju inte lovande ut! Ska ringa kliniken nu på morgonen och höra om jag ska fortsätta med vagitorerna eller hur vi går vidare nu. Jag vet ingenting, känner mig helt tom! Mår superilla och det går kalla kårar längs ryggraden varje gång jag tänker på vad som har hänt.

Vi bestämde oss ändå för att åka till jobbet, bättre att försöka sysselsätta oss där än att vara hemma och bara gå runt och trampa i huset och vänta på vad som komma skall. Kanske kan det hjälpa lite att skingra tankarna, men vi får se hur mycket jobbat det blir idag. Sitter här nu och försöker hålla tillbaka tårarna när jag skriver detta men det är oerhört svårt!

FAAAN!!!!!

Ruvardag 12

Tjiho har klarat mig hela 12 dagar som ruvare nu och förhoppningsvis blir det 7 dagar till! Jag har redan börjat oroa mig för det där testet som ska tas om en vecka, om inget dåligt har hänt innan dess vill säga. Fy 17 för att vänta på resultatet!! Jag kommer inte ens att våga titta på stickan. :-/ Nåväl, vi är absolut inte där ännu så vi får väl se vad som händer.

Idag har det varit ovanligt lugnt i magen, ingen molande värk. Skönt! Dock har jag känt av några stick/ilningar som jag inte vet vad det innebär. De kom några stycken under några minuter och sedan var allt som vanligt igen.

Förutom min korta stubin, blir arg för nästan ingenting och har extremt dåligt tålamod, så mår jag bra.

Ruvardag 11

Har haft molande värk under hela dagen omkring höger äggstock. Är mensen på väg eller vad är detta?! Jag förstår inte varför det gör ont hela tiden. :-( Under eftermiddagen lättade det lite för att sedan börja om på kvällen, dock inte i samma utsträckning som under dagen.

Annars mår jag bra, så bra man nu kan må under ruvningen. Hade ruskig huvudvärk igår men det lättade till i morse. Vill inte ta några tabletter under ruvningen, trots att vissa läkemedel är OK, så det var skönt att värken försvann av sig självt, det brukar den inte göra annars. Känner inget illamående heller, sen om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Mitt värsta toalettbesök någonsin

Känsliga läsare varnas.

Har under hela dagen känt värk kring höger äggstock och helt plötsligt kände jag att det började rinna lite, precis som det brukar kännas vid mens. Helt skräckslagen och paralyserad gick jag iväg till en toalett som ligger lite avsides på kontoret där jag jobbar, vill ju inte att kollegorna hör när jag sitter och gråter på toaletten.

Väl där känner jag hur det rinner lite igen och jag blir alldeles kallsvettig. Jag börjar gråta och vågar inte titta efter hur allt står till. Efter en stund känner jag ändå att jag måste kolla, om allt nu ändå är slut så kan jag ju inte göra något åt detta i alla fall. Kontrollerar trosskyddet, som jag alltid bär nu mera eftersom man blir kladdig av proggisarna, men inget blod syns!

Tar ett papper för att torka mig och börjar skaka av nervositet. På ett vis vill jag inte veta resultatet! Tårarna rinner fortfarande och jag känner mig helt förtvivlad. Tillslut lyckas jag ta mod till mig och torkar mig men vågar sedan inte titta på pappret. Efter någon minut gör jag det ändå och där syntes inget blod!! Då börjar jag gråta av lycka istället.

Alltså, det ska inte vara så här! Ingen människa ska behöva uppleva detta som vi ruvare går igenom, det är inte mänskligt att man ska vara nervös varje dag, timme, minut och rädd för att se blod vid varje toalettbesök!!