Ruvardag 13

Såklart att den 13:e skulle bli en otursdag!

Idag kom blodet och jag vill bara lägga mig ner och dö. Visst, detta var vårt första försök och sannolikheten att lyckas är bara ca 30% men ändå! Ändå!! Känner mig helt tom inombords. Vill bara gråta och gråta men vad tjänar det till egentligen? Ingenting blir bättre av det men jag känner att jag måste få vara ledsen några dagar, det är "bara" att bryta ihop och komma igen. En annan dag.

Ringde kliniken och frågade om jag fortfarande ska ta proggisarna (hade inte sett något blod när jag ringde dem) och sköterskan sa att det är viktigt att jag fortsätter med dem oavsett vad som händer. Jag frågade om jag skulle ta ett test nu bara för att konstatera att jag får ett minus, men hon sa att man inte kan veta något ännu!? Oavsett om man blöder eller inte så är det först på testdagen, tre veckor efter ägguttag, som man kan säga något om resultatet av behandlingen. Känns ju pissigt att behöva vänta nästan en hel vecka till på att få se det där minustecknet lysa en rakt i ansiktet - ännu en gång (jo jag har testat några gånger tidigare när vi försökte den naturliga vägen)! :-(

Tänk så fort ens liv kan vändas upp och ner, lite brunt på ett papper och man blir helt förkrossad! Fast det kan ju såklart vändas till något positivt så snart man får se ett + men tyvärr får vi nog vänta på det ett bra tag till. Jag är livrädd för att vi inte ska hinna göra något försök innan julledigheten, fatta hur långt det är till januari!! Just nu känns det som om jag skulle kunna sätta igång med en ny behandling imorgon, men det går ju såklart inte. Jag måste vänta in en naturlig mens och börja utifrån den. Fy FAN vad tungt det känns att måsta börja om med denna IVF-cirkus igen med spray, sprutor, äggplock och allt det där.