Ruvardag 4

Jag förstår inte vad som händer, tycker att jag känner av "mensvärk" mest hela tiden. Ska det verkligen vara så? Ibland på vänster sida, men oftast på höger. Kände ett hugg/ilning på höger sida i typ äggstockstrakten ikväll. Såklart börjar man ju analysera detta och undrar vad det var jag kände... Usch, jag tycker det är superjobbigt att inte veta! Jag skulle vilja spola fram tiden till testdag så att jag  får ett svar.

Ruvardag 3

Har redan börjat jämföra symptom med mina tidigare försök... Jag vet att det är dumt men jag kan inte låta bli. Molande värken kring äggstockarna finns fortfarande där till och från, dock inte riktigt lika ofta som tidigare tycker jag. Känns som att brösten har börjat ömma lite idag men det är nog mest inbillning, embryot har ju knappast ens hunnit fästa ännu.

Ruvardag 2

De brunaktiga flytningarna har upphört. Har fortfarande ont kring äggstockarna väldigt ofta. Känns fortfarande som mensvärk. Försöker tänka på annat men det är svårt. Det känns som om jag mest hela tiden försöker känna efter hur det känns i magen...

Ruvardag 1

Känner molande värk, typ mensvärk, varierande på vänster respektive höger sida vid äggstockarna. Har haft lite huvudvärk sedan igårkväll men det har nog inte med detta att göra. Har även lite brunaktiga flytningar men det kan man tydligen ha läste jag på en lapp som jag fick med mig hem från kliniken igår.  

Återföring

Idag är det tänkt att vi ska få tillbaka ett av de embryon vi har i frysen. Skulle det vara så att inget av dem klarar upptining kommer kliniken att ringa och meddela detta på förmiddagen. De börjar tydligen upptiningen omkring kl. 8 på morgonen och inom inte alltför lång tid vet de hur det går. Det var en väldigt nervös väntan fram till lunch! Kollade telefonen x antal gånger, men inget missat samtal.

Jag gör denna resa ensam idag. Eftersom att det är ca 27 mil till kliniken (enkel väg) kändes det inte lämpligt att både sambon och Pyret skulle följa med. De har det bättre på jobb respektive förskola.

Jag kom till kliniken i ganska god tid så jag kände ingen stress. Däremot var jag sjukt nervös! Trots att jag inte kan påverka resultatet så kändes det ändå väldigt jobbigt inombords. När betalningen var avklarad blev jag hänvisad till ett rum där jag skulle invänta en sköterska. Väntan blev en pina. Tur att det fanns några tidningar i rummet så att jag kunde tänka på något annat än vad som komma skulle. Sköterskan var dessutom ca 15 min sen.

När hon väl kom och hämtade mig gick vi direkt till rummet där själva återföringen skulle ske. Jag fick göra mig redo samt lämna ifrån mig det samtycke som sambon undertecknat imorse. Det visade sig att sköterskan jobbade i labbet så hon kunde berätta om hur upptiningen gått. Att sitta och vänta på detta besked var en ren och skär pina! Till slut berättade hon att allt gått bra, de har tinat upp ett embryo och det ser bra ut. Det hade fem celler när det frystes in och nu hade det fyra. Att det har tappat en cell gjorde tydligen inte speciellt mycket. Jag frågade om man kan se det som bättre/sämre än genomsnittet men hon svarade inte på det utan sa bara igen ”det ser bra ut”. 

Jag frågade även om man kan se Pyret och detta embryo som tvåäggstvillingar eller om de har några starkare släktingband än ”vanliga” syskon. Både sköterskan och läkaren förstod hur jag tänkte men så är det inte. Man ser detta försök som om det vore en helt ny graviditet. Dock tyckte båda två att det är lite läckert att Pyret och detta embryo är exakt lika gamla, bara att ett av dem har sovit några år.

Läkaren började sedan sina förberedelser och jag fick i uppgift att hålla instrumentet till ultraljudsmaskinen på min mage. Både sköterskan och läkaren pratade till mig men jag kunde inte riktigt koncentrera mig på att svara, jag hade fullt upp med att hålla instrumentet på rätt plats. Jag ville ju optimera chansen att embryot hamnar precis rätt i livmodern.

Fort var det gjort. På ultraljudsbilden kunde jag se en ljus prick i min livmoder – förhoppningsvis Pyrets blivande syskon! Nu håller vi alla tummar för att den lill* ska trivas bra där och vilja stanna kvar i nio månader. Läkaren berättade att jag inte behöver några andra läkemedel än att fortsätta äta Folsyra. Jag trodde jag skulle bli tvungen att ta Progesteron men tydligen behöver man inte det när vi gjort försöket i en vanlig cykel. Inte mig emot att slippa det!

Det känns märkligt, att det finns något inuti mig just nu som jag inte kan känna men som jag hoppas så innerligt kommer att utvecka sig till ett syskon så småningom. Såklart vågar jag inte alls ta ut något i förskott, det är en oerhört lång väg kvar! De negativa tankarna finns där hela tiden – varför skulle det gå bra denna gång också? Såklart att vi inte kommer att lyckas på första FET. 

Nu blir det en lång och jobbig tid fram till slutet av maj när jag har testdag. Embryot fäster efter cirka en vecka och har jag inte fått någon blödning inom ungefär två veckor kan detta ha gått vägen. Jag ser verkligen inte fram emot de framtida toalettbesöken när jag kommer att vända och vrida på toalettpapperet för att se om där finns något rött. Jag tycker att ruvartiden har varit det absolut mest psykiskt påfrestande vid våra tidigare IVF:er.

Syskonförsök

Dags att damma av den här bloggen. :-)

Vi har beslutat att försöka få ett syskon till Pyret. Jag och sambon har diskuterat detta och kommit fram till att det börjar bli dags nu om vi ska hinna få något fler barn. Vi har två embryon i frysen sedan vår förra IVF, när Pyret blev till. 

Redan i Oktober 2013 var det tänkt att vi skulle göra ett FET i normal cykel. På ultraljudet man gör för att se hur stora äggblåsorna är hittade man en cysta i min högra äggstock. Läkaren trodde att det rörde sig om Endrometrios, chokladsysta, men man kunde inte vara helt säker förrän man gjort en titthålsoperation och tagit bort den. 

Såklart blev jag chockad över detta besked. Ordet cysta för mig innebär cancer (vi har haft cancerfall i släkten, dock inga som beror på cystor) men både läkaren som gjorde ultraljudet samt läkaren på kliniken försökte övertyga mig om att jag inte behöver vara orolig, och att den cysta jag har inte är farlig. Jag har inte känt av den och det är tydligen ett gott tecken.

Läkaren på kliniken ville att vi skulle vänta någon månad och se om cystan försvinner, ibland kan de tydligen göra det av sig självt. Därför tog vi det lugnt över jul och nyår, och i slutet av januari 2014 gjordes ett nytt ultraljud för att kontrollera cystans storlek. Det visade sig då att den snarare blivit större så en titthålsoperation planerades in för att ta bort den.

Det var upp till mig att bestämma om jag ville ta bort den eller inte. Läkaren på kliniken kunde bara rekommendera mig att göra detta för att chanserna för en kommande graviditet ska bli så goda som möjligt. Jag bestämde mig för att genomföra operationen och i slutet av februari var det dags.

När jag vaknade upp från narkosen fick jag prata med läkaren som utfört operationen. Han berättade att han inte bara tagit bort cystan, som visade sig vara Endrometrios, utan även att han gjort några andra saker för att, som han sa, ge mig största möjliga chanser vid kommande IVF-försök. Han berättade att han hittat vätska i min vänstra äggledare, så den äggledaren hade han tagit bort helt och hållet. Sedan var tydligen min högra äggledare hårt sammanvuxen med höger äggstock, så den högra äggledaren hade han ”täppt till”. Detta innebär att jag nu är steril och kommer inte att kunna få barn på normal väg.

Jag fick en chock! Att jag inte fick vara med och påverka detta själv, med mina egna beslut. Är inte detta något man diskuterar med patienten innan operationen, inte bara tar för givet att patienten vill att man utför dessa åtgärder?! Nu visste han ju i och för sig inte vad han skulle hitta vid operationen, men jag hade ändå önskat att han hade kunnat förvarna mig ”om jag hittar si och så, hur vill du göra då?”… 

Egentligen spelar det ju ingen roll för min del, så länge jag lever tillsammans med min nuvarande sambo kan jag ju ändå inte få barn på normal väg, och jag har inga planer på att lämna sambon! Men ändå. Jag kände mig väldigt liten och snuvad på mina organ.

Läkaren på kliniken tyckte att jag skulle ha en vanlig menscykel efter operationen och att vi sedan skulle kunna göra ett FET i cykeln därefter. När jag ringer kliniken för att meddela första mensdag får jag veta att vi måste ha ett telefonmöte med läkaren först för att planera behandlingnen. Såklart hade han inga lediga tider direkt så den cykeln gick också till spillo.

Under telefonmötet med läkaren kom vi överens om att göra ett FET i följande cykel, så det kommer troligtvis att bli återföring i början av maj. Spännande!

För 1 år sedan

Idag är det ett år sedan vi besökte kliniken och fick tillbaka det embryo som sedan blev vårt lilla Pyre. Jag har idag tänkt extra mycket tillbaka på hur det var då, för ett år sedan. Hur nervösa vi var över att vi kanske inte skulle få tillbaka något embryo överhuvudtaget, vår första IVF fungerade ju inte på grund av att det embryo vi fick tillbaka hade för få celler. Jag minns så väl läkarens ord när han talade om resultatet från vårt andra försök "Ett till magen och så får ni några till frysen. Till syskon". När han sade det tänkte jag att jo du, du ska nog få se att vi säkert kommer att behöva nalla från frysen snarare än du tror. Men så blev det inte och vi är överlyckliga över det!

Innan vi lämnade kliniken köpte jag en maskot till Pyret, en giraff som följt med enda från start. Denna bor numera i Pyrets vagn och har gjort så sedan han föddes.

Pyret växer så det knakar och jag kan inte i ord beskriva hur lycklig jag är över att vi fått honom. Tänk att just vi fick bli hans föräldrar. Det är magiskt! Jag kan sitta och bara titta på honom och ibland kommer tårarna bara för att han är så underbar. Såklart har han sina dåliga dagar han också, konstigt vore väl annars, men för det mesta är han glad och tillfreds.

Jag sänder en tanke till alla Er där ute som fortfarande kämpar - ge inte upp! Tids nog kommer det att bli Er tur att bli föräldrar till ert eget lilla Pyre, det bara måste gå på något sätt, även om vägen dit är lång och krokig. Kram till Er alla!

Vi mår bra

Först vill jag börja med att skicka ut ett stort Tack för alla gratulationer! Det värmer verkligen att läsa alla fina kommentarer ni skickat.

Tyvärr har jag varit dålig på att uppdatera, det är en liten pojke som tar mycket av sin mammas tid just nu. Kan dock meddela att hela familjen mår bra och att Pyret växer så det knakar! Han ökar jättebra i vikt och amningen har kommit igång bra, även om vi ibland ger honom lite ersättning på kvällen för att vi ska få sova lite längre på natten innan det är dags för mat igen.

Vi har fått införa en regel som säger att han inte får äta oftare än varannan timme, vågen talar om att det är helt OK att göra så enligt sköterskan på BVC, annars får jag sitta och amma jämt och det blir väldigt jobbigt. Pyret gillar mat och skulle nog kunna äta hur ofta som helst. Dock är det lite för gott och mysigt ibland för han somnar gärna vid bröstet innan han egentligen har ätit färdigt. Då försöker jag kittla honom och ta på honom för att han ska vakna, ibland äter han lite till och ibland bryr han sig inte alls om mig utan fortsätter att sova.

Vagnen och Baby björn-selen är favoriter, där sover man jättegott. Att åka bil fungerar också bra, bara det skumpar lite så är Pyret nöjd. Bada är däremot inget roligt alls, då skriker han högt. Men efteråt är det mysigt när man blir insvept i en varm och go badcape.

Femte dygnet på förlossningen - Pyrets födelsedag!

Värkarna tilltar betydligt under natten men tyvärr bildas det en jättehård ring precis i slutet av livmodertappen, detta gör att Pyrets huvud inte kan komma ut. Pyrets huvud står och slår mot denna ring så han kommer att ha ett lite toppigt huvud när han kommer ut berättar barnmorskan. Hon försöker med olika medel och metoder att försöka mjuka upp denna ring men lyckas inte.

07.00
Dagpersonalen tar över, vi får samma barnmorska som igår på dagen. Vi skämtade med dem innan de gick hem igår att vi kanske håller på imorgon när ni kommer tillbaka, det trodde och hoppades de inte, men så blev det alltså.

Den elaka ringen är kvar och de försöker också med olika metoder att få den att försvinna, och lyckas minska den en aning men tyvärr är detta inte tillräckligt för att Pyrets huvud ska kunna tränga sig förbi. Jag stannar på att vara öppen 8 cm och sedan händer inget mer. Vi provar olika metoder, att jag står upp, ligger ner osv men ingenting hjälper.

Någon gång under förmiddagen tar Epiduralen slut, jag har fått maximal dos under hela förlossningsarbetet hittills. Jag får någon form av lokalbedövning istället och den fungerar också.

Omkring kl. 13.00
Samma läkare som vi pratat med tidigare kommer in i förlossningsrummet för att prata med oss. Hon lägger fram det på ett snyggt sätt men att nu finns det tyvärr inget mer varken de eller vi kan göra, hon tycker det är dags att vi gör ett kejsarsnitt. Både jag och sambon bryter ihop och blir jätteledsna. Jag har hela tiden hävdat att jag helst inte vill göra kejsarsnitt men någonstans inser jag ändå att det är nog ändå det bästa att göra. Vi har hållt på med detta i flera dagar nu utan att det har hänt något och jag är helt slut av allt värkarbete. Vi får en stund för oss själva i rummet för att diskutera hur vi vill göra.

Det finns egentligen inget att diskutera inser vi både sambon och jag, men vi vill ändå höra hur den andra personen tänker. Efter en kort stund går sambon ut och meddelar att vi går med på att göra ett ingrepp. Personalen går och byter om till operationskläder, även sambon får sådana att ta på sig (han får inte ens ha egna strumpor på sig). Jag får ta bort mina smycken (örhängen) samt att man tar bort mitt nagellack på fötterna (den franska maikyren jag har på händerna får jag behålla eftersom det är genomskinligt). Allt går mycket lugnt till när det gäller förberedelserna och efter en stund rullas jag iväg till operation för akut kejsarsnitt.

Väl på operation ger man mig ännu mer smärtstillande, i samma slang som Epiduralen sitter, samt att de kontrollerar blodtryck och en del annat. Ett skynke sätts upp framför mig där jag ligger och jag känner att de börjar tvätta min mage, jag känner beröring men inget annat. Det är läkaren som hjälpt oss under veckan som utför kejsarsnittet, det känns jätteskönt att det blev just hon för både jag och sambon tycker väldigt bra om henne. Jag känner att jag blir illamående och kräks en gång innan själva ingreppet börjar. Personalen meddelar mig att man kan börja må illa av någon av de mediciner jag fått.

13.49
Pyret tas ut ur min mage. Han väger 4435 g och är 53 cm lång.

Sambon filmar när de tar ut Pyret ur min mage och en sköterska (från BB) kommer och visar honom för mig. Både jag och sambon blir såklart oerhört rörda och vi fäller många tårar. Sambon för följa med när de gjorde rent honom och räknade tår och fingrar samt kontrollerade att han mådde bra i största allmänhet. Därefter kom de tillbaka in i operationssalen och jag fick titta på honom en lite längre stund, tårarna svämmade såklart över igen. Sambon, barnmorskan och sjuksköterskan från BB går iväg med Pyret igen för att mäta och väga honom, medan dom är borta syr de ihop min mage. Jag bad läkaren göra ett fint snitt så jag hoppas hon gjorde det (har inte tittat efter ännu).

När jag är nästan klar kommer de tillbaka in i operationssalen igen allihopa och väntar tills jag är klar. Då åker/går vi tillsammans till intensivvårdsavdelningen - uppvak/observation där vi fick stanna någon timme för att de ville hålla koll på mig så att jag får tillbaka känseln i mina ben (blev bortdomnad från ungefär midjan och neråt). Sjuksköterskan och barnmorskan kommer och pratar med oss och beundrar Pyret innan de går tillbaka till BB.

Ca 17.00
Vi kommer tillbaka till BB och nu har vi fått ett större rum. Man har flyttat över våra saker från vårt gamla rum så det var ju snällt att vi slapp göra det själva. Kvällen går som i ett töcken, jag är grymt trött. Flera ur personalen på BB kommer in och gratulerar och beundrar Pyret. En av dem berättar vad som är tänkt att hända framöver och jag hör henne prata men det går inte in mycket av det hon säger. Hon säger att hon tycker jag ser trött ut, och det har hon ju helt rätt i. Sambon får lyssna och försöka komma ihåg vad hon sagt.

Fjärde dygnet på förlossningen/BB

08.15
Dagen börjar som vanligt med en CTG-kontroll där allt ser bra ut. Precis som igår morse har sammandragningarna upphört, känner ingenting längre. :-( Vi pratar med samma läkare som tagit hand om oss hittills ytterligare en gång och hon tycker vi ska fortsätta med en tredje metod. Denna gång sätts en kateter in med en ballong som de fyller till en storlek av 4 cm. Sedan kommer man att dra i denna ballong en gång i timmen för att på så vis tvinga livmodertappen att öppna sig till 4 cm.

Under dagen springer vi alltså emellan BB och förlossningen ungefär en gång i timmen för att man ska dra i ballongen samt göra ytterligare några CTG-undersökningar.

17.35
Äntligen kommer ballongen ut! Jippi, helt plötsligt är jag öppen 4 cm! Nu skyndar sig barnmorskan att ta hål på fosterhinnan samt sätta en skalpelektrod på Pyrets huvud. Efter ytterligare en CTG-kurva kommer man fram till att jag behöver värkstimulerande dropp för att något ska hända, jag var inne på det själv också att det skulle komma att behövas eftersom det inte verkar som om min kropp kommer igång av sig själv.

Man kontrollerar nu allt som händer med mig och Pyret via CTG-apparaturen och försöker ställa in rätt dos på det värkstimulerande droppet. Man ändrar droppet var tjugonde minut, man går ut sakta i början och ökar dosen allteftersom tiden går.

22.00
Dagpersonalen slutar och nattpersonalen tar vid. Det visar sig att den barnmorska som nu jobbar natt har helt andra åsikter om hur vår bebis ska komma ut jämfört med barnmorskan som tagit hand om oss under kvällen. Nattbarnmorskan vill ha få och kraftiga värkar istället för många och långa som dagbarnmorskan varit inne på. Den barnmorska som tar hand om oss under natten har väldigt bestämda åsikter så det är bara att åka med, vilket känns ganska skönt. Vi litar på henne.