Återföring

Idag är det tänkt att vi ska få tillbaka ett av de embryon vi har i frysen. Skulle det vara så att inget av dem klarar upptining kommer kliniken att ringa och meddela detta på förmiddagen. De börjar tydligen upptiningen omkring kl. 8 på morgonen och inom inte alltför lång tid vet de hur det går. Det var en väldigt nervös väntan fram till lunch! Kollade telefonen x antal gånger, men inget missat samtal.

Jag gör denna resa ensam idag. Eftersom att det är ca 27 mil till kliniken (enkel väg) kändes det inte lämpligt att både sambon och Pyret skulle följa med. De har det bättre på jobb respektive förskola.

Jag kom till kliniken i ganska god tid så jag kände ingen stress. Däremot var jag sjukt nervös! Trots att jag inte kan påverka resultatet så kändes det ändå väldigt jobbigt inombords. När betalningen var avklarad blev jag hänvisad till ett rum där jag skulle invänta en sköterska. Väntan blev en pina. Tur att det fanns några tidningar i rummet så att jag kunde tänka på något annat än vad som komma skulle. Sköterskan var dessutom ca 15 min sen.

När hon väl kom och hämtade mig gick vi direkt till rummet där själva återföringen skulle ske. Jag fick göra mig redo samt lämna ifrån mig det samtycke som sambon undertecknat imorse. Det visade sig att sköterskan jobbade i labbet så hon kunde berätta om hur upptiningen gått. Att sitta och vänta på detta besked var en ren och skär pina! Till slut berättade hon att allt gått bra, de har tinat upp ett embryo och det ser bra ut. Det hade fem celler när det frystes in och nu hade det fyra. Att det har tappat en cell gjorde tydligen inte speciellt mycket. Jag frågade om man kan se det som bättre/sämre än genomsnittet men hon svarade inte på det utan sa bara igen ”det ser bra ut”. 

Jag frågade även om man kan se Pyret och detta embryo som tvåäggstvillingar eller om de har några starkare släktingband än ”vanliga” syskon. Både sköterskan och läkaren förstod hur jag tänkte men så är det inte. Man ser detta försök som om det vore en helt ny graviditet. Dock tyckte båda två att det är lite läckert att Pyret och detta embryo är exakt lika gamla, bara att ett av dem har sovit några år.

Läkaren började sedan sina förberedelser och jag fick i uppgift att hålla instrumentet till ultraljudsmaskinen på min mage. Både sköterskan och läkaren pratade till mig men jag kunde inte riktigt koncentrera mig på att svara, jag hade fullt upp med att hålla instrumentet på rätt plats. Jag ville ju optimera chansen att embryot hamnar precis rätt i livmodern.

Fort var det gjort. På ultraljudsbilden kunde jag se en ljus prick i min livmoder – förhoppningsvis Pyrets blivande syskon! Nu håller vi alla tummar för att den lill* ska trivas bra där och vilja stanna kvar i nio månader. Läkaren berättade att jag inte behöver några andra läkemedel än att fortsätta äta Folsyra. Jag trodde jag skulle bli tvungen att ta Progesteron men tydligen behöver man inte det när vi gjort försöket i en vanlig cykel. Inte mig emot att slippa det!

Det känns märkligt, att det finns något inuti mig just nu som jag inte kan känna men som jag hoppas så innerligt kommer att utvecka sig till ett syskon så småningom. Såklart vågar jag inte alls ta ut något i förskott, det är en oerhört lång väg kvar! De negativa tankarna finns där hela tiden – varför skulle det gå bra denna gång också? Såklart att vi inte kommer att lyckas på första FET. 

Nu blir det en lång och jobbig tid fram till slutet av maj när jag har testdag. Embryot fäster efter cirka en vecka och har jag inte fått någon blödning inom ungefär två veckor kan detta ha gått vägen. Jag ser verkligen inte fram emot de framtida toalettbesöken när jag kommer att vända och vrida på toalettpapperet för att se om där finns något rött. Jag tycker att ruvartiden har varit det absolut mest psykiskt påfrestande vid våra tidigare IVF:er.