Ruvardag 8

Idag har jag inte heller känt av speciellt mycket i magen. Dock har jag börjat få lite flytningar, precis som jag brukar få innan mens. Därför känns det som att jag har blod att vänta inom några dagar. :-(

Symptomen jag hade när vi lyckades förra gången skiljer sig så pass mycket från de jag har denna gång så jag har minimala förhoppningar om att detta ska ha gått vägen. Pessimist - javisst. Men fallet blir lägre då än om jag hoppas för mycket.

Ruvardag 7

Läste att ruvardag 7-10 är de mest kritiska. I alla fall enligt den läkare vi hade vid våra tidigare IVF försök, jag vet inte om det är samma för FET? Läkaren jag träffade denna gång berättade att embryot kommer att fästa under första veckan och om detta försök inte gått vägen kan jag förvänta mig en blödning under andra ruvarveckan.

Min menscykel är oftast 28 dagar och räknar jag 28 dagar från min senaste mens så blir det på lördag 17/5 som jag får se blod. Nu hoppas jag för allt i världen att jag ska slippa det. Helst vill jag inte se blod på väldigt länge!!

Idag har jag knappt känt av något alls i magen, i alla fall inte under dagen, men precis som igårkväll fick jag ont när jag satt i soffan och tittade på TV. Konstigt att det kommer på kvällarna innan jag går och lägger mig. Det onda sträckte sig från mitten av magen och mot höger äggstock.

Ruvardag 6

Idag har jag inte känt av så mycket i magen förrän nu ikväll. När jag satt och tittade på TV fick jag helt plötsligt jätteont i magen, inte vid äggstockarna denna gång utan mer i mitten av magen nedanför naveln. Det onda höll i sig en bra stund men släppte innan jag gick och lade mig.

Jag är väldigt skeptisk till att detta försök har lyckats. Idag jämförde jag symptom med mina tidigare försök och de jag har nu stämmer bättre överens med det jag kände när vi misslyckades. Samtidigt inser jag ju att varje försök är unikt och att man inte kan känna exakt samma sak varelse man lyckas eller misslyckas, men jag är ändå skeptisk.

Ruvardag 5

Idag känner jag knappt något alls i magen. "Mensvärken" jag har haft i flera dagar har bara gjort sig påmind vid ett fåtal tillfällen idag. Nu när jag knappt känner något alls börjar jag ju fundera på vad det kan betyda...

Ruvardag 4

Jag förstår inte vad som händer, tycker att jag känner av "mensvärk" mest hela tiden. Ska det verkligen vara så? Ibland på vänster sida, men oftast på höger. Kände ett hugg/ilning på höger sida i typ äggstockstrakten ikväll. Såklart börjar man ju analysera detta och undrar vad det var jag kände... Usch, jag tycker det är superjobbigt att inte veta! Jag skulle vilja spola fram tiden till testdag så att jag  får ett svar.

Ruvardag 3

Har redan börjat jämföra symptom med mina tidigare försök... Jag vet att det är dumt men jag kan inte låta bli. Molande värken kring äggstockarna finns fortfarande där till och från, dock inte riktigt lika ofta som tidigare tycker jag. Känns som att brösten har börjat ömma lite idag men det är nog mest inbillning, embryot har ju knappast ens hunnit fästa ännu.

Ruvardag 2

De brunaktiga flytningarna har upphört. Har fortfarande ont kring äggstockarna väldigt ofta. Känns fortfarande som mensvärk. Försöker tänka på annat men det är svårt. Det känns som om jag mest hela tiden försöker känna efter hur det känns i magen...

Ruvardag 1

Känner molande värk, typ mensvärk, varierande på vänster respektive höger sida vid äggstockarna. Har haft lite huvudvärk sedan igårkväll men det har nog inte med detta att göra. Har även lite brunaktiga flytningar men det kan man tydligen ha läste jag på en lapp som jag fick med mig hem från kliniken igår.  

Återföring

Idag är det tänkt att vi ska få tillbaka ett av de embryon vi har i frysen. Skulle det vara så att inget av dem klarar upptining kommer kliniken att ringa och meddela detta på förmiddagen. De börjar tydligen upptiningen omkring kl. 8 på morgonen och inom inte alltför lång tid vet de hur det går. Det var en väldigt nervös väntan fram till lunch! Kollade telefonen x antal gånger, men inget missat samtal.

Jag gör denna resa ensam idag. Eftersom att det är ca 27 mil till kliniken (enkel väg) kändes det inte lämpligt att både sambon och Pyret skulle följa med. De har det bättre på jobb respektive förskola.

Jag kom till kliniken i ganska god tid så jag kände ingen stress. Däremot var jag sjukt nervös! Trots att jag inte kan påverka resultatet så kändes det ändå väldigt jobbigt inombords. När betalningen var avklarad blev jag hänvisad till ett rum där jag skulle invänta en sköterska. Väntan blev en pina. Tur att det fanns några tidningar i rummet så att jag kunde tänka på något annat än vad som komma skulle. Sköterskan var dessutom ca 15 min sen.

När hon väl kom och hämtade mig gick vi direkt till rummet där själva återföringen skulle ske. Jag fick göra mig redo samt lämna ifrån mig det samtycke som sambon undertecknat imorse. Det visade sig att sköterskan jobbade i labbet så hon kunde berätta om hur upptiningen gått. Att sitta och vänta på detta besked var en ren och skär pina! Till slut berättade hon att allt gått bra, de har tinat upp ett embryo och det ser bra ut. Det hade fem celler när det frystes in och nu hade det fyra. Att det har tappat en cell gjorde tydligen inte speciellt mycket. Jag frågade om man kan se det som bättre/sämre än genomsnittet men hon svarade inte på det utan sa bara igen ”det ser bra ut”. 

Jag frågade även om man kan se Pyret och detta embryo som tvåäggstvillingar eller om de har några starkare släktingband än ”vanliga” syskon. Både sköterskan och läkaren förstod hur jag tänkte men så är det inte. Man ser detta försök som om det vore en helt ny graviditet. Dock tyckte båda två att det är lite läckert att Pyret och detta embryo är exakt lika gamla, bara att ett av dem har sovit några år.

Läkaren började sedan sina förberedelser och jag fick i uppgift att hålla instrumentet till ultraljudsmaskinen på min mage. Både sköterskan och läkaren pratade till mig men jag kunde inte riktigt koncentrera mig på att svara, jag hade fullt upp med att hålla instrumentet på rätt plats. Jag ville ju optimera chansen att embryot hamnar precis rätt i livmodern.

Fort var det gjort. På ultraljudsbilden kunde jag se en ljus prick i min livmoder – förhoppningsvis Pyrets blivande syskon! Nu håller vi alla tummar för att den lill* ska trivas bra där och vilja stanna kvar i nio månader. Läkaren berättade att jag inte behöver några andra läkemedel än att fortsätta äta Folsyra. Jag trodde jag skulle bli tvungen att ta Progesteron men tydligen behöver man inte det när vi gjort försöket i en vanlig cykel. Inte mig emot att slippa det!

Det känns märkligt, att det finns något inuti mig just nu som jag inte kan känna men som jag hoppas så innerligt kommer att utvecka sig till ett syskon så småningom. Såklart vågar jag inte alls ta ut något i förskott, det är en oerhört lång väg kvar! De negativa tankarna finns där hela tiden – varför skulle det gå bra denna gång också? Såklart att vi inte kommer att lyckas på första FET. 

Nu blir det en lång och jobbig tid fram till slutet av maj när jag har testdag. Embryot fäster efter cirka en vecka och har jag inte fått någon blödning inom ungefär två veckor kan detta ha gått vägen. Jag ser verkligen inte fram emot de framtida toalettbesöken när jag kommer att vända och vrida på toalettpapperet för att se om där finns något rött. Jag tycker att ruvartiden har varit det absolut mest psykiskt påfrestande vid våra tidigare IVF:er.

Syskonförsök

Dags att damma av den här bloggen. :-)

Vi har beslutat att försöka få ett syskon till Pyret. Jag och sambon har diskuterat detta och kommit fram till att det börjar bli dags nu om vi ska hinna få något fler barn. Vi har två embryon i frysen sedan vår förra IVF, när Pyret blev till. 

Redan i Oktober 2013 var det tänkt att vi skulle göra ett FET i normal cykel. På ultraljudet man gör för att se hur stora äggblåsorna är hittade man en cysta i min högra äggstock. Läkaren trodde att det rörde sig om Endrometrios, chokladsysta, men man kunde inte vara helt säker förrän man gjort en titthålsoperation och tagit bort den. 

Såklart blev jag chockad över detta besked. Ordet cysta för mig innebär cancer (vi har haft cancerfall i släkten, dock inga som beror på cystor) men både läkaren som gjorde ultraljudet samt läkaren på kliniken försökte övertyga mig om att jag inte behöver vara orolig, och att den cysta jag har inte är farlig. Jag har inte känt av den och det är tydligen ett gott tecken.

Läkaren på kliniken ville att vi skulle vänta någon månad och se om cystan försvinner, ibland kan de tydligen göra det av sig självt. Därför tog vi det lugnt över jul och nyår, och i slutet av januari 2014 gjordes ett nytt ultraljud för att kontrollera cystans storlek. Det visade sig då att den snarare blivit större så en titthålsoperation planerades in för att ta bort den.

Det var upp till mig att bestämma om jag ville ta bort den eller inte. Läkaren på kliniken kunde bara rekommendera mig att göra detta för att chanserna för en kommande graviditet ska bli så goda som möjligt. Jag bestämde mig för att genomföra operationen och i slutet av februari var det dags.

När jag vaknade upp från narkosen fick jag prata med läkaren som utfört operationen. Han berättade att han inte bara tagit bort cystan, som visade sig vara Endrometrios, utan även att han gjort några andra saker för att, som han sa, ge mig största möjliga chanser vid kommande IVF-försök. Han berättade att han hittat vätska i min vänstra äggledare, så den äggledaren hade han tagit bort helt och hållet. Sedan var tydligen min högra äggledare hårt sammanvuxen med höger äggstock, så den högra äggledaren hade han ”täppt till”. Detta innebär att jag nu är steril och kommer inte att kunna få barn på normal väg.

Jag fick en chock! Att jag inte fick vara med och påverka detta själv, med mina egna beslut. Är inte detta något man diskuterar med patienten innan operationen, inte bara tar för givet att patienten vill att man utför dessa åtgärder?! Nu visste han ju i och för sig inte vad han skulle hitta vid operationen, men jag hade ändå önskat att han hade kunnat förvarna mig ”om jag hittar si och så, hur vill du göra då?”… 

Egentligen spelar det ju ingen roll för min del, så länge jag lever tillsammans med min nuvarande sambo kan jag ju ändå inte få barn på normal väg, och jag har inga planer på att lämna sambon! Men ändå. Jag kände mig väldigt liten och snuvad på mina organ.

Läkaren på kliniken tyckte att jag skulle ha en vanlig menscykel efter operationen och att vi sedan skulle kunna göra ett FET i cykeln därefter. När jag ringer kliniken för att meddela första mensdag får jag veta att vi måste ha ett telefonmöte med läkaren först för att planera behandlingnen. Såklart hade han inga lediga tider direkt så den cykeln gick också till spillo.

Under telefonmötet med läkaren kom vi överens om att göra ett FET i följande cykel, så det kommer troligtvis att bli återföring i början av maj. Spännande!