Ingen mer "Ruvardag"-rubrik för denna gång. :-(
Mensen kom som sagt, och det med besked. Herregud vilken hemsk värk jag har haft i magen, låg helt däckad i soffan nästan hela gårdagen. Det kändes inte som vanlig mensvärk, då brukar jag ha ont omkring äggstockarna, denna värk satt i livmodertrakten istället. Det lilla hopp som möjligtvis fanns kvar i torsdags när blodet kom, raserades samma kväll då jag även såg svarta klumpar (ursäkta).
Under ruvartiden funderade jag mycket på hur det skulle kännas om blodet kom, jag var övertygad om att jag skulle bli helt förkrossad och aldrig bli mig själv igen. Förkrossad blev jag, även sambon såklart, men jag har längtat efter att bli mamma så oerhört länge nu att jag tog det hårdare än vad sambon gjorde. Jag grät mycket, sambon grät knappt någonting, och jag var helt förkrossad samma dag som blodet kom men dagen efter, i fredags, började det redan kännas lite bättre.
Anledningen till att fallet inte blev så högt ändå tror jag har mycket att göra med att jag inte vågade börja hoppas på en graviditet, vågade inte släppa fram lyckokänslorna över att jag faktiskt hade ett litet embryo i min mage. Rätt eller fel, men jag tror det hjälpte mig mycket nu när det visade sig att allt gick åt skogen. Just nu känner jag bara en oerhörd revanschlust! Nästa gång ska det fungera!!
Kliniken kommer att arbeta som vanligt veckan innan jul vilket innebär att jag måste få min nästa mens senast i slutet av oktober för att vi ska hinna med ett nytt försök innan jul. Jag vet inte riktigt varför jag har hakat upp mig på att vi måste hinna med ett nytt försök innan jul, men jag tror att det har att göra med att jag vill vara ruvare på julafton. Jag vill kunna vara lycklig under julhelgen och veta att det förhoppningsvis växer ett litet liv i min mage. Det skulle kännas så tomt annars. Nu vet jag ju inte alls hur min kropp har reagerat på alla hormoner hit och dit så det skulle ju inte förvåna mig om det skiter sig och mensen blir uppskjuten en tid. Fast den här månaden har den ju i alla fall lyckats komma nästan på dag 28 som den brukar, så jag hoppas att den även gör det nästa månad. Det hade ju varit super om vi hade fått något/några ägg till frysen som vi hade kunnat använda, men nu blev det ju inte så. :-(
söndag 19 september 2010
torsdag 16 september 2010
Ruvardag 13
Såklart att den 13:e skulle bli en otursdag!
Idag kom blodet och jag vill bara lägga mig ner och dö. Visst, detta var vårt första försök och sannolikheten att lyckas är bara ca 30% men ändå! Ändå!! Känner mig helt tom inombords. Vill bara gråta och gråta men vad tjänar det till egentligen? Ingenting blir bättre av det men jag känner att jag måste få vara ledsen några dagar, det är "bara" att bryta ihop och komma igen. En annan dag.
Ringde kliniken och frågade om jag fortfarande ska ta proggisarna (hade inte sett något blod när jag ringde dem) och sköterskan sa att det är viktigt att jag fortsätter med dem oavsett vad som händer. Jag frågade om jag skulle ta ett test nu bara för att konstatera att jag får ett minus, men hon sa att man inte kan veta något ännu!? Oavsett om man blöder eller inte så är det först på testdagen, tre veckor efter ägguttag, som man kan säga något om resultatet av behandlingen. Känns ju pissigt att behöva vänta nästan en hel vecka till på att få se det där minustecknet lysa en rakt i ansiktet - ännu en gång (jo jag har testat några gånger tidigare när vi försökte den naturliga vägen)! :-(
Tänk så fort ens liv kan vändas upp och ner, lite brunt på ett papper och man blir helt förkrossad! Fast det kan ju såklart vändas till något positivt så snart man får se ett + men tyvärr får vi nog vänta på det ett bra tag till. Jag är livrädd för att vi inte ska hinna göra något försök innan julledigheten, fatta hur långt det är till januari!! Just nu känns det som om jag skulle kunna sätta igång med en ny behandling imorgon, men det går ju såklart inte. Jag måste vänta in en naturlig mens och börja utifrån den. Fy FAN vad tungt det känns att måsta börja om med denna IVF-cirkus igen med spray, sprutor, äggplock och allt det där.
Idag kom blodet och jag vill bara lägga mig ner och dö. Visst, detta var vårt första försök och sannolikheten att lyckas är bara ca 30% men ändå! Ändå!! Känner mig helt tom inombords. Vill bara gråta och gråta men vad tjänar det till egentligen? Ingenting blir bättre av det men jag känner att jag måste få vara ledsen några dagar, det är "bara" att bryta ihop och komma igen. En annan dag.
Ringde kliniken och frågade om jag fortfarande ska ta proggisarna (hade inte sett något blod när jag ringde dem) och sköterskan sa att det är viktigt att jag fortsätter med dem oavsett vad som händer. Jag frågade om jag skulle ta ett test nu bara för att konstatera att jag får ett minus, men hon sa att man inte kan veta något ännu!? Oavsett om man blöder eller inte så är det först på testdagen, tre veckor efter ägguttag, som man kan säga något om resultatet av behandlingen. Känns ju pissigt att behöva vänta nästan en hel vecka till på att få se det där minustecknet lysa en rakt i ansiktet - ännu en gång (jo jag har testat några gånger tidigare när vi försökte den naturliga vägen)! :-(
Tänk så fort ens liv kan vändas upp och ner, lite brunt på ett papper och man blir helt förkrossad! Fast det kan ju såklart vändas till något positivt så snart man får se ett + men tyvärr får vi nog vänta på det ett bra tag till. Jag är livrädd för att vi inte ska hinna göra något försök innan julledigheten, fatta hur långt det är till januari!! Just nu känns det som om jag skulle kunna sätta igång med en ny behandling imorgon, men det går ju såklart inte. Jag måste vänta in en naturlig mens och börja utifrån den. Fy FAN vad tungt det känns att måsta börja om med denna IVF-cirkus igen med spray, sprutor, äggplock och allt det där.
Tror det är kört nu
Tar genast tillbaka mitt förra inlägg angående mitt värsta toalettbesök hittills, det hade jag nämligen i morse.
Jag ställer alltid mobilen på ringning ca 40 min innan vi brukar stiga upp för att jag ska hinna ta progesteronet och sedan ligga och vila/sova en stund innan det är dags att gå upp på riktigt. Imosre såg jag det, det ljusbruna som jag absolut inte ville se!! Blev helt paralyserad men tog proggisen ändå. Torkade mig igen och såg lite mera brunt. Bröt ihop totalt. Sambon hörde min gråt och kom in i badrummet och försökte trösta mig så gott han kunde men vad gör man? Vad säger man? Det finns ju ingenting att göra mer. Vi höll om varandra länge och gick sedan tillbaka till sängen där vi låg och pratade lite och jag fortsatte gråta.
Såklart hoppas vi båda att det inte ska bli något mer brunt och framför allt inte något rött men det ser ju inte lovande ut! Ska ringa kliniken nu på morgonen och höra om jag ska fortsätta med vagitorerna eller hur vi går vidare nu. Jag vet ingenting, känner mig helt tom! Mår superilla och det går kalla kårar längs ryggraden varje gång jag tänker på vad som har hänt.
Vi bestämde oss ändå för att åka till jobbet, bättre att försöka sysselsätta oss där än att vara hemma och bara gå runt och trampa i huset och vänta på vad som komma skall. Kanske kan det hjälpa lite att skingra tankarna, men vi får se hur mycket jobbat det blir idag. Sitter här nu och försöker hålla tillbaka tårarna när jag skriver detta men det är oerhört svårt!
FAAAN!!!!!
Jag ställer alltid mobilen på ringning ca 40 min innan vi brukar stiga upp för att jag ska hinna ta progesteronet och sedan ligga och vila/sova en stund innan det är dags att gå upp på riktigt. Imosre såg jag det, det ljusbruna som jag absolut inte ville se!! Blev helt paralyserad men tog proggisen ändå. Torkade mig igen och såg lite mera brunt. Bröt ihop totalt. Sambon hörde min gråt och kom in i badrummet och försökte trösta mig så gott han kunde men vad gör man? Vad säger man? Det finns ju ingenting att göra mer. Vi höll om varandra länge och gick sedan tillbaka till sängen där vi låg och pratade lite och jag fortsatte gråta.
Såklart hoppas vi båda att det inte ska bli något mer brunt och framför allt inte något rött men det ser ju inte lovande ut! Ska ringa kliniken nu på morgonen och höra om jag ska fortsätta med vagitorerna eller hur vi går vidare nu. Jag vet ingenting, känner mig helt tom! Mår superilla och det går kalla kårar längs ryggraden varje gång jag tänker på vad som har hänt.
Vi bestämde oss ändå för att åka till jobbet, bättre att försöka sysselsätta oss där än att vara hemma och bara gå runt och trampa i huset och vänta på vad som komma skall. Kanske kan det hjälpa lite att skingra tankarna, men vi får se hur mycket jobbat det blir idag. Sitter här nu och försöker hålla tillbaka tårarna när jag skriver detta men det är oerhört svårt!
FAAAN!!!!!
onsdag 15 september 2010
Ruvardag 12
Tjiho har klarat mig hela 12 dagar som ruvare nu och förhoppningsvis blir det 7 dagar till! Jag har redan börjat oroa mig för det där testet som ska tas om en vecka, om inget dåligt har hänt innan dess vill säga. Fy 17 för att vänta på resultatet!! Jag kommer inte ens att våga titta på stickan. :-/ Nåväl, vi är absolut inte där ännu så vi får väl se vad som händer.
Idag har det varit ovanligt lugnt i magen, ingen molande värk. Skönt! Dock har jag känt av några stick/ilningar som jag inte vet vad det innebär. De kom några stycken under några minuter och sedan var allt som vanligt igen.
Förutom min korta stubin, blir arg för nästan ingenting och har extremt dåligt tålamod, så mår jag bra.
Idag har det varit ovanligt lugnt i magen, ingen molande värk. Skönt! Dock har jag känt av några stick/ilningar som jag inte vet vad det innebär. De kom några stycken under några minuter och sedan var allt som vanligt igen.
Förutom min korta stubin, blir arg för nästan ingenting och har extremt dåligt tålamod, så mår jag bra.
tisdag 14 september 2010
Ruvardag 11
Har haft molande värk under hela dagen omkring höger äggstock. Är mensen på väg eller vad är detta?! Jag förstår inte varför det gör ont hela tiden. :-( Under eftermiddagen lättade det lite för att sedan börja om på kvällen, dock inte i samma utsträckning som under dagen.
Annars mår jag bra, så bra man nu kan må under ruvningen. Hade ruskig huvudvärk igår men det lättade till i morse. Vill inte ta några tabletter under ruvningen, trots att vissa läkemedel är OK, så det var skönt att värken försvann av sig självt, det brukar den inte göra annars. Känner inget illamående heller, sen om det är bra eller dåligt vet jag inte.
Annars mår jag bra, så bra man nu kan må under ruvningen. Hade ruskig huvudvärk igår men det lättade till i morse. Vill inte ta några tabletter under ruvningen, trots att vissa läkemedel är OK, så det var skönt att värken försvann av sig självt, det brukar den inte göra annars. Känner inget illamående heller, sen om det är bra eller dåligt vet jag inte.
Mitt värsta toalettbesök någonsin
Känsliga läsare varnas.
Har under hela dagen känt värk kring höger äggstock och helt plötsligt kände jag att det började rinna lite, precis som det brukar kännas vid mens. Helt skräckslagen och paralyserad gick jag iväg till en toalett som ligger lite avsides på kontoret där jag jobbar, vill ju inte att kollegorna hör när jag sitter och gråter på toaletten.
Väl där känner jag hur det rinner lite igen och jag blir alldeles kallsvettig. Jag börjar gråta och vågar inte titta efter hur allt står till. Efter en stund känner jag ändå att jag måste kolla, om allt nu ändå är slut så kan jag ju inte göra något åt detta i alla fall. Kontrollerar trosskyddet, som jag alltid bär nu mera eftersom man blir kladdig av proggisarna, men inget blod syns!
Tar ett papper för att torka mig och börjar skaka av nervositet. På ett vis vill jag inte veta resultatet! Tårarna rinner fortfarande och jag känner mig helt förtvivlad. Tillslut lyckas jag ta mod till mig och torkar mig men vågar sedan inte titta på pappret. Efter någon minut gör jag det ändå och där syntes inget blod!! Då börjar jag gråta av lycka istället.
Alltså, det ska inte vara så här! Ingen människa ska behöva uppleva detta som vi ruvare går igenom, det är inte mänskligt att man ska vara nervös varje dag, timme, minut och rädd för att se blod vid varje toalettbesök!!
Har under hela dagen känt värk kring höger äggstock och helt plötsligt kände jag att det började rinna lite, precis som det brukar kännas vid mens. Helt skräckslagen och paralyserad gick jag iväg till en toalett som ligger lite avsides på kontoret där jag jobbar, vill ju inte att kollegorna hör när jag sitter och gråter på toaletten.
Väl där känner jag hur det rinner lite igen och jag blir alldeles kallsvettig. Jag börjar gråta och vågar inte titta efter hur allt står till. Efter en stund känner jag ändå att jag måste kolla, om allt nu ändå är slut så kan jag ju inte göra något åt detta i alla fall. Kontrollerar trosskyddet, som jag alltid bär nu mera eftersom man blir kladdig av proggisarna, men inget blod syns!
Tar ett papper för att torka mig och börjar skaka av nervositet. På ett vis vill jag inte veta resultatet! Tårarna rinner fortfarande och jag känner mig helt förtvivlad. Tillslut lyckas jag ta mod till mig och torkar mig men vågar sedan inte titta på pappret. Efter någon minut gör jag det ändå och där syntes inget blod!! Då börjar jag gråta av lycka istället.
Alltså, det ska inte vara så här! Ingen människa ska behöva uppleva detta som vi ruvare går igenom, det är inte mänskligt att man ska vara nervös varje dag, timme, minut och rädd för att se blod vid varje toalettbesök!!
Halvvägs
Nu har jag lyckats komma över på rätt sida, jag har alltså ruvat fler dagar än det är kvar till testdag. Hoppas att det fortsätter så!!
Fast chansen att lyckas med ett IVF-försök är bara ca 30% så vad är egentligen sannolikheten för att just vi ska lyckas?! Om man ställer upp tio IVF:are på rad, varför skulle just jag vara en av de tre som lyckas? Efter tre behandlingar har jag för mig att ca 70% har lyckats bli gravida, så det är ju inte tokbra siffror det heller precis. Men vi kämpar på och hoppas, hoppas, hoppas att allt ska gå vägen!
Fast chansen att lyckas med ett IVF-försök är bara ca 30% så vad är egentligen sannolikheten för att just vi ska lyckas?! Om man ställer upp tio IVF:are på rad, varför skulle just jag vara en av de tre som lyckas? Efter tre behandlingar har jag för mig att ca 70% har lyckats bli gravida, så det är ju inte tokbra siffror det heller precis. Men vi kämpar på och hoppas, hoppas, hoppas att allt ska gå vägen!
måndag 13 september 2010
Ruvardag 10
Idag har det varit en betydligt bättre dag än igår - skönt! Inga tårar och inget dåligt humör, nåja inte värre än vanligt i alla fall. :-) Jag och sambon gick en promenad efter jobbet i det fina höstvädret, det var jättehärligt. Solen sken och det kändes nästan som sommar igen.
Nu på kvällen har dock molvärken satt igång igen, runt höger äggstock. Jag undrar varför det blir värre på kvällen och natten? Är det för att man stannar av och inte rör sig så mycket tro? Innan jag gick och lade mig var jag nästan säker på att allt skulle ha skitit sig, det kändes så med värken m.m. Men när jag gick på toaletten så såg jag inget blod, än så länge i alla fall.
Lilla pyret som förhoppningsvis växer i min mage, se till och håll dig kvar i 9 månader! Du anar inte hur efterlängtad du är av mamma och pappa!!
Nu på kvällen har dock molvärken satt igång igen, runt höger äggstock. Jag undrar varför det blir värre på kvällen och natten? Är det för att man stannar av och inte rör sig så mycket tro? Innan jag gick och lade mig var jag nästan säker på att allt skulle ha skitit sig, det kändes så med värken m.m. Men när jag gick på toaletten så såg jag inget blod, än så länge i alla fall.
Lilla pyret som förhoppningsvis växer i min mage, se till och håll dig kvar i 9 månader! Du anar inte hur efterlängtad du är av mamma och pappa!!
söndag 12 september 2010
Ruvardag 9
Idag har det varit en riktig skit dag. Jag började dagen med att gråta ut mot sambons axel innan vi ens hade stigit upp ur sängen. Beklagade mig för att jag är livrädd för att detta försök ska misslyckas och att allt känns så orättvist, att vi måste ta till IVF för att förhoppningsvis kunna bli föräldrar medan det funkar klockrent för andra.
Såklart läser jag många IVF-bloggar och jämför symptom med andra, även fast jag vet att det är dumt. Tyvärr blir jag inte så mycket klokare men kan ändå inte sluta. Vill gripa efter de få halmstrån jag kan hitta som visar på att det jag känner är bra, för detta bara MÅSTE gå bra!! Jag vågar inte hoppas, vågar inte lita på att det jag känner är bra. För om jag börjar hoppas och tänka goda tankar blir fallet SÅ mycket högre om det skulle visa sig att detta försök inte går vägen och det orkar jag inte med. Därför känns det bättre att bara stänga av och ta en dag, timme, toalettbesök i taget.
Har haft molande värk i livmodertrakten under hela dagen och hela kvällen och såklart blir man ju orolig, även om jag läst att det kan vara bra med lite känningar också. Ibland strålar värken ut mot äggstockarna, främst på höger sida. Magen är svullen, vilket den i och för sig har varit ända sedan äggplocket, och jag har varit på riktigt dåligt humör till och från under dagen. Försökte göra lite nytta hemma och städa lite i köket medan sambon var ute och gjorde fint på tomten, klippte gräset en sista gång, men fick så ont i magen att det var lika bra att lägga sig på soffan och vila. Efter en stund kändes det lite bättre.
Imorgon är en ny dag som jag hoppas blir bättre än denna!
Såklart läser jag många IVF-bloggar och jämför symptom med andra, även fast jag vet att det är dumt. Tyvärr blir jag inte så mycket klokare men kan ändå inte sluta. Vill gripa efter de få halmstrån jag kan hitta som visar på att det jag känner är bra, för detta bara MÅSTE gå bra!! Jag vågar inte hoppas, vågar inte lita på att det jag känner är bra. För om jag börjar hoppas och tänka goda tankar blir fallet SÅ mycket högre om det skulle visa sig att detta försök inte går vägen och det orkar jag inte med. Därför känns det bättre att bara stänga av och ta en dag, timme, toalettbesök i taget.
Har haft molande värk i livmodertrakten under hela dagen och hela kvällen och såklart blir man ju orolig, även om jag läst att det kan vara bra med lite känningar också. Ibland strålar värken ut mot äggstockarna, främst på höger sida. Magen är svullen, vilket den i och för sig har varit ända sedan äggplocket, och jag har varit på riktigt dåligt humör till och från under dagen. Försökte göra lite nytta hemma och städa lite i köket medan sambon var ute och gjorde fint på tomten, klippte gräset en sista gång, men fick så ont i magen att det var lika bra att lägga sig på soffan och vila. Efter en stund kändes det lite bättre.
Imorgon är en ny dag som jag hoppas blir bättre än denna!
lördag 11 september 2010
Ruvardag 8
Idag har vi varit i skogen och plockat lite lingon, och då menar jag lite. Det fanns nästan inga bär alls! Vi har plockat på samma plats flera år i rad och vi har då alltid fått ihop flera hinkar tillsammans men idag fick vi knappt ihop några alls, även om vi slog ihop allt som alla hade plockat. Tydligen ska det ju vara ett dåligt bär-år i år och det märktes då tydligt för vår del.
Jag var lite orolig innan vi åkte, tänk om jag får jätteont i magen där ute i skogen, utan någon möjlighet att besöka en toalett. Men allt gick bra och jag kände nästan ingen värk alls under dagen. Nu på kvällen känns det lite i magen men det är nog mest för att jag ätit för mycket av den goda maten som serverades hos min farbror och hans fru efter skogsbesöket.
Jag var lite orolig innan vi åkte, tänk om jag får jätteont i magen där ute i skogen, utan någon möjlighet att besöka en toalett. Men allt gick bra och jag kände nästan ingen värk alls under dagen. Nu på kvällen känns det lite i magen men det är nog mest för att jag ätit för mycket av den goda maten som serverades hos min farbror och hans fru efter skogsbesöket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)