Fostervattensprov

Strax innan kl. 08.00 i morse klev jag och sambon in på sjukhuset där vi fått en tid för att göra fostervattensprov. Att bestämma sig för att göra provet var nog bland de svåraste beslut jag någonsin tagit.

Vi fick sitta och vänta ett tag innan det blev vår tur att ropas upp av en läkare. Hon frågade om det gick bra att två elever också var med under ingreppet och tittade på? Sambon tittade på mig och jag sa att det var OK.

Läkaren började med att göra ett ultraljud för att fastställa hur långt gången graviditeten är, provet utförs bara efter 15 fulla graviditetsveckor. Först konstaterade hon att hjärtat slog, det blinkade lika fort som vanligt. :-) När hon sedan mätte olika kroppsdelar bl.a. tinning till tinning sa hon att jag borde vara i v.15+1 (enligt mina beräkningar borde jag vara i 15+2 men det är ju i princip ingen skillnad). Allt såg bra ut! Den här gången kunde vi även se bebisens fötter så nu har vi koll på alla kroppsdelar. ;-)

Bebisen for runt där inne i magen och det var häftigt att se. Läkaren slog på en funktion på sin ultraljudsapparat så att hon kunde se var sticklinjen går, när hon skulle utföra själva ingreppet sedan, och hon fick leta en stund för att hitta ett bra ställe som hon borde kunna sticka på. Antingen var det en bebis i vägen eller så navelsträngen. Till slut hittade hon ett ställe som såg bra ut och började göra i ordning sina instrument.

Medan hon höll på att göra i ordning allt brast det för mig, tårarna bara kom. Jag hade varit jättenervös hela morgonen och nu när det var dags kände jag väl lite som att "varför gör vi det här"? Vi hade ju just fått se bebisen röra sig och fara runt i magen så då kändes allting mera verkligt. Vi vill ju absolut inte att något ska hända med Pyret! Sambon fällde också några tårar såg jag.

Hon tvättade magen med sprit, det sved en aning, och sedan tittade hon igen med hjälp av ultraljud var hon kunde göra sticket. Då hade bebisen flyttat på sig så hon fick ett jättebra utrymme. Hon tyckte att bebisen var duktig som hade lämnat plats åt henne. Hon skyndade sig att sticka, hon var väldigt bestämd när hon stack in den långa nålen (som jag inte vågade titta på i verkligheten, bara på "teven" i taket som visade vad som hände inne i magen). Själva sticket gjorde inte så jätteont men när hon sög upp fostervatten gjorde det lite ont, dock inget som jag inte stod ut med. Hon sög upp ca 7 ml fick vi veta sedan.

När allt var klart kontrollerade hon igen, via ultraljud, att allt såg bra ut med Pyret. Vi kunde se att det pulserade i navelsträngen och att hjärtat fortfarande slog. H*n fortsatte att fara runt där inne i magen och verkade inte speciellt brydd om vad som just hade hänt. Skönt!

Läkaren frågade om vi vill ha reda på barnets kön? Sambon och jag har diskuterat detta tidigare. För honom spelar det inte så stor roll men jag är så nyfiken så därför svarade jag "Ja" på den frågan. Det kommer då att stå med på det svar vi får efter provet har analyserats.

Eftersom att min blodgrupp är RH-negativ, och man inte vet vilken blodgrupp bebisen har, fick jag en spruta efteråt för att minska risken för infektioner m.m. Efter förlossningen kommer de att ta ett prov från navelsträngen och kontrollera bebisens blodgrupp. Visar det sig då att h*n har en positiv blodgrupp kommer jag att få en likadan spruta igen.

Både sambon och jag är ju såklart jätteoroliga för att vi ska få ett missfall, risken är ca 1% när man gör fostervattensprov. Därför frågade vi lite om vad som händer om jag märker att jag börjar läcka fostervatten eller blöda. Läkaren berättade då att jag bör ringa dem men att de inte gör någon annan åtgärd än att vi får komma dit och göra ett ultraljud för att kontrollera hur allt ser ut. Läkaren vi pratat med tidigare berättade att det första dygnet efter ingreppet är det mest kritiska. Läkaren idag berättade att det kan gå dåligt upp till 2-3 veckor efter ingreppet. Hon berättade även att om allt ser bra ut på rutinultraljudet som görs omkring vecka 18-20 är dock risken för missfall minimal.

Alla som varit med i rummet under ingreppet önskade oss Lycka till när vi gick därifrån. På vägen till bilen blev sambon jätteledsen, och då blev ju såklart även jag ledsen. Han berättade att han är så orolig för att någonting ska gå fel så att Pyret inte stannar kvar i min mage så länge som h*n ska. Vi är båda överens om att vi nu är mer rädda för missfall än att resultatet av provet ska visa att barnet har någon form av kromosomfel. Dock var vi helt eninga om att vi skulle göra detta prov och båda är fullt införstådda med vilka risker det innebär.

Om allt ser bra ut med proverna så kommer vi att få ett brev hemskickat inom en vecka. Skulle det dock visa sig att något är galet med barnet så kommer jag att få ett telefonsamtal istället. Jag vill INTE ha ett telefonsamtal!!