Kunde inte hålla mig utan ringde precis till kliniken. De hade fått provsvaret och jag hade ett värde på 901 (hade 562 efter blodprov nr 2 vid IVF1). Det säger inte mig så mycket men sköterskan meddelade att detta värde är inom normal-gränsen, ett perfekt värde sa hon. :-) Så då litar jag på det.
Jag känner att det händer saker i äggstockarna, det trycker och drar, lite molande värk. Förhoppningsvis är det positivt. Jag talade om detta för sköterskan och att jag är en aning rädd för att bli överstimulerad (jag kände inte så här förra gången men då fick jag ju å andra sidan höja dosen). Enligt henne finns det ingen risk för överstimulering med det värde jag hade från blodprovet så det känns ju jättebra!
Nu väntar UL på torsdag. Känns både spännande och nervöst! Jag hoppas att det finns många stora och fina äggblåsor i min mage så att det blir äggplock och förhoppningsvis återföring nästa vecka.
tisdag 30 november 2010
måndag 29 november 2010
Blodprov
Idag kl. 08.00 besökte jag vårdcentralen för att ta ett blodprov. Kliniken kommer att ringa mig imorgon, men bara om jag ska göra några förändringar när det gäller sprutdosen.
Jag tycker det är dåligt att de inte ringer oavsett, jag vill ju ha kontroll över vad som sker i min kropp. Funderar på att ringa dit imorgon eftermiddag för att höra hur provsvaret såg ut om jag inte hört något från kliniken.
Jag tycker det är dåligt att de inte ringer oavsett, jag vill ju ha kontroll över vad som sker i min kropp. Funderar på att ringa dit imorgon eftermiddag för att höra hur provsvaret såg ut om jag inte hört något från kliniken.
onsdag 24 november 2010
Sprutstart!
Tjiho nu är första sprutan för IVF nummer två tagen. Förra omgången var det sambon som blandade innehållet i sprutorna men idag klarade jag av det helt själv. Det är lite pillrigt att blanda en ampull vätska med tre ampuller medicin men det gick bra till slut.
Nu kör vi!
Nu kör vi!
tisdag 23 november 2010
Inga recept!
Asså, hallå nu måste jag få gnälla lite...
Sprayen jag hade kvar från förra försöket börjar ta slut och i morgon ska jag ju börja med sprutorna, så igår var jag på Apoteket för att hämta ut all medicin. Tror ni att det fanns några recept där - NEJ! Känns ju som en rätt central detalj att recept ska finnas där när man precis ska påbörja en ny behandling.
Jag har tidigare talat med kliniken angående att få nya recept och sköterskan lovade att läkaren skulle skriva ut nya. Ringde dit direkt i morse för att skälla på dem och be dem skynda sig. Sköterskan ursäktade sig och menade på att detta var ju inte alls bra. Nej, det vet jag väl att det inte är! Hon skulle tala med läkaren direkt han kom tillbaka från en operation som han höll på med och be honom skriva ut recepten.
Runt lunchtid kunde jag se att recepten kommit till Apoteket. Fråga mig inte varför jag inte kollat på Apotekets hemsida efter mina recept tidigare, men jag har, tyvärr, litat 100% på att läkaren skulle skriva ut dem så jag har inte brytt mig om att kontrollera det.
Nu gick det att förbeställa sprayen när jag var på Apoteket igår trots att recept saknades så det var ju jättebra, ska få hämta den imorgon. Övriga mediciner får jag hämta på torsdag.
Jag har en helt oöppnad förpackning Menopur kvar sedan förra försöket så det är egentligen ingen panik med sprutorna, men jag tycker ändå att det är oerhört klantigt gjort av kliniken!
Tänk, imorgon kör vi igång på allvar - sprutstart!
Sprayen jag hade kvar från förra försöket börjar ta slut och i morgon ska jag ju börja med sprutorna, så igår var jag på Apoteket för att hämta ut all medicin. Tror ni att det fanns några recept där - NEJ! Känns ju som en rätt central detalj att recept ska finnas där när man precis ska påbörja en ny behandling.
Jag har tidigare talat med kliniken angående att få nya recept och sköterskan lovade att läkaren skulle skriva ut nya. Ringde dit direkt i morse för att skälla på dem och be dem skynda sig. Sköterskan ursäktade sig och menade på att detta var ju inte alls bra. Nej, det vet jag väl att det inte är! Hon skulle tala med läkaren direkt han kom tillbaka från en operation som han höll på med och be honom skriva ut recepten.
Runt lunchtid kunde jag se att recepten kommit till Apoteket. Fråga mig inte varför jag inte kollat på Apotekets hemsida efter mina recept tidigare, men jag har, tyvärr, litat 100% på att läkaren skulle skriva ut dem så jag har inte brytt mig om att kontrollera det.
Nu gick det att förbeställa sprayen när jag var på Apoteket igår trots att recept saknades så det var ju jättebra, ska få hämta den imorgon. Övriga mediciner får jag hämta på torsdag.
Jag har en helt oöppnad förpackning Menopur kvar sedan förra försöket så det är egentligen ingen panik med sprutorna, men jag tycker ändå att det är oerhört klantigt gjort av kliniken!
Tänk, imorgon kör vi igång på allvar - sprutstart!
måndag 22 november 2010
Huvudvärk
Nu har jag sprayat i ungefär 2,5 veckor och den enda biverkningen jag har haft hittills är huvudvärk, eller jag tror i alla fall att huvudvärken beror på sprayen. Det har varit ganska mycket på jobbet nu en tid, så det skulle kunna bero på det också. De "klimakteriekänningar" jag fick förra gången, blev ibland alldeles varm i hela kroppen, har jag inte känt av denna gång, men det kanske kommer.
På onsdag är det sprutdax - iiii! Det känns spännande att få börja med dem. Jag var ju så ivrig med att vi skulle få hinna göra ett till försök innan jul, och nu när vi snart är där så tycker jag att tiden har gått riktigt fort. Tänk, det är 1:a advent på söndag. Helt galet!
Stort tack för alla kommentarer! Jag är oerhört tacksam för att jag har så fina och kloka läsare. Kram på er! :-)
På onsdag är det sprutdax - iiii! Det känns spännande att få börja med dem. Jag var ju så ivrig med att vi skulle få hinna göra ett till försök innan jul, och nu när vi snart är där så tycker jag att tiden har gått riktigt fort. Tänk, det är 1:a advent på söndag. Helt galet!
Stort tack för alla kommentarer! Jag är oerhört tacksam för att jag har så fina och kloka läsare. Kram på er! :-)
måndag 15 november 2010
Vi har en plan
Igår dök mensen upp så i morse ringde jag till kliniken för att meddela detta. Sköterskan jag pratade med tog fram min journal och meddelade hur vi går vidare med behandlingen. Vår plan ser nu ut så här:
24/11 Halvering av spraydosen fr.o.m. morgonen. Sprutstart med 225 IE Menopur någon gång efter kl. 19.00. Jag får själv välja en lämplig tid.
29/11 Blodprov på morgonen.
30/11 Kliniken kommer bara att kontakta mig om sprutdosen ska ändras så hör jag inget från dem så fortsätter jag med 225 IE.
2/12 UL för att kontrollera äggblåsorna. Kliniken ringer samma dag och meddelar resultatet. Förhoppningsvis ser de stora och fina ut!
v. 49 Förhoppningsvis Äggplock + ev. återföring!
Jag kommer alltså inte att ta något blodprov för att kontrollera nedregleringen innan jag börjar med sprutorna. Detta tyckte jag var konstigt eftersom jag gjorde detta under förra behandlingen men enligt sköterskan var det inget blodprov ordinerat innan sprutstart. :-/
Har ni andra alltid kontrollerat nedregleringen innan ni börjat med sprutorna? Bör jag kräva att få göra ett blodprov innan sprutstart?
torsdag 4 november 2010
Spraystart!
Jahapp, då var vi igång igen!
Välkommen min gamle vän Suprecur, nu ska vi träffas tre gånger per dag i flera veckor framöver.
Välkommen min gamle vän Suprecur, nu ska vi träffas tre gånger per dag i flera veckor framöver.
torsdag 28 oktober 2010
Snart börjar IVF-försök nr 2
Idag är det en vecka kvar till spraystart, iiii! Jag längtar, är så less på att bara gå och vänta och inget händer. Dock bävar jag rean nu för ruvartiden, den var hemsk förra gången och med ett misslyckat försök i bagaget lär den ju inte bli lättare denna gång. :-(
måndag 25 oktober 2010
Vi har kommit ut ur garderoben
Ja då har vi tagit klivet ut ur garderoben och för första gången berättat för någon att vi håller på med IVF.
Vi har under några dagars tid haft långväga besök av sambons mamma och ikväll när jag var borta hade hon frågat sambon hur det är med barn och så (han har för läänge sedan berättat att jag slutat med mina p-piller och att vi skulle försöka skaffa barn). Sambon hade egentligen velat vänta med att svara på frågan tills jag kom hem så att vi hade kunnat berätta tillsammans, men nu blev det så att han berättade i alla fall vilket känns ganska bra för mig på ett sätt, de fick prata om detta bara mor och son. Båda hade blivit ledsna, och fler tårar blev det när jag kom hem och vi pratade lite mer om vår första behandling. Svärmor var mest ledsen för vår skull, sade hon i alla fall.
Jag vet inte riktigt varför det är så svårt att prata om detta? Kanske är det för att man skäms för att man inte lyckas få barn på vanligt sätt? Ja lite så är det nog för min del, någon som inte gjort IVF kan omöjligt veta hur det känns! Kanske är det därför man drar sig för att berätta för någon, de förstår ändå inte vad man pratar om... Hur som helst så tycker jag att det pratas alldeles för lite om IVF. Det verkar ju vara vanligare än man tror och säkerligen finns det någon/några föräldrar i vår bekantskapskrets som gått igenom det vi går igenom utan att vi vet om det.
För min egen del har jag valt att inte berätta för någon i min närhet just därför att jag vill slippa göra dem besvikna om det skulle visa sig att en behandling inte går vägen, det är nog jobbigt som det är att leva mitt uppe i allt detta, och ska man dessutom berätta för andra så blir de bara ledsna och sårade. Då är det bättre att de inget vet för det man inte vet mår man inte dåligt av. När det visade sig att första behandlingen gick åt skogen kändes det skönt att slippa berätta det för någon utomstående. Berättar man inget så slipper man även alla frågor om hur det går med behandlingen, hur man mår, jämföra symptom osv. Man slipper blickar som drar sig mot ens mage för att de är nyfikna på att se om den har växt något eller inte. Förhoppningsvis får vi så småningom ett plus och då tänker jag självklart berätta för mina närmaste hur befruktning och graviditet gick till och jag hoppas då att de kan förstå och förlåta mig för att jag höll dem utanför allt det jobbiga när det gäller behandlingarna.
Samtidigt känner jag mig rätt ensam med allt detta, det är tur jag har bloggen så att jag kan skriva av mig lite och få jättebra feedback från andra som är i samma situation och som vet vad det är vi går igenom. Tack för att ni läser! Den enda jag riktigt kan prata med är sambon och för honom är det inte lika mycket stress och panik för att vi ska bli föräldrar som det är för min egen del, jag har väntat hur många år som helst på att få bli mamma. Vi blir ju inte yngre heller och jag vill inte att mitt/mina barn ska ha jättegamla föräldrar.
Nu tar vi nya tag, snart börjar behandling nummer två.
Vi har under några dagars tid haft långväga besök av sambons mamma och ikväll när jag var borta hade hon frågat sambon hur det är med barn och så (han har för läänge sedan berättat att jag slutat med mina p-piller och att vi skulle försöka skaffa barn). Sambon hade egentligen velat vänta med att svara på frågan tills jag kom hem så att vi hade kunnat berätta tillsammans, men nu blev det så att han berättade i alla fall vilket känns ganska bra för mig på ett sätt, de fick prata om detta bara mor och son. Båda hade blivit ledsna, och fler tårar blev det när jag kom hem och vi pratade lite mer om vår första behandling. Svärmor var mest ledsen för vår skull, sade hon i alla fall.
Jag vet inte riktigt varför det är så svårt att prata om detta? Kanske är det för att man skäms för att man inte lyckas få barn på vanligt sätt? Ja lite så är det nog för min del, någon som inte gjort IVF kan omöjligt veta hur det känns! Kanske är det därför man drar sig för att berätta för någon, de förstår ändå inte vad man pratar om... Hur som helst så tycker jag att det pratas alldeles för lite om IVF. Det verkar ju vara vanligare än man tror och säkerligen finns det någon/några föräldrar i vår bekantskapskrets som gått igenom det vi går igenom utan att vi vet om det.
För min egen del har jag valt att inte berätta för någon i min närhet just därför att jag vill slippa göra dem besvikna om det skulle visa sig att en behandling inte går vägen, det är nog jobbigt som det är att leva mitt uppe i allt detta, och ska man dessutom berätta för andra så blir de bara ledsna och sårade. Då är det bättre att de inget vet för det man inte vet mår man inte dåligt av. När det visade sig att första behandlingen gick åt skogen kändes det skönt att slippa berätta det för någon utomstående. Berättar man inget så slipper man även alla frågor om hur det går med behandlingen, hur man mår, jämföra symptom osv. Man slipper blickar som drar sig mot ens mage för att de är nyfikna på att se om den har växt något eller inte. Förhoppningsvis får vi så småningom ett plus och då tänker jag självklart berätta för mina närmaste hur befruktning och graviditet gick till och jag hoppas då att de kan förstå och förlåta mig för att jag höll dem utanför allt det jobbiga när det gäller behandlingarna.
Samtidigt känner jag mig rätt ensam med allt detta, det är tur jag har bloggen så att jag kan skriva av mig lite och få jättebra feedback från andra som är i samma situation och som vet vad det är vi går igenom. Tack för att ni läser! Den enda jag riktigt kan prata med är sambon och för honom är det inte lika mycket stress och panik för att vi ska bli föräldrar som det är för min egen del, jag har väntat hur många år som helst på att få bli mamma. Vi blir ju inte yngre heller och jag vill inte att mitt/mina barn ska ha jättegamla föräldrar.
Nu tar vi nya tag, snart börjar behandling nummer två.
fredag 15 oktober 2010
Väntan är över
Idag kom tant röd på besök - äntligen!! Hann t.o.m. ringa till kliniken och fråga när jag senast måste få mens för att hinna med ett försök innan jul. Sköterskan svarade "senast i slutet av oktober" så det borde ju vara grönt nu. Känns helt sjukt att man kan gå och längta så innerligt efter att blodet ska komma.
Spraystart på cykeldag 21 innebär att IVF-resa nummer två börjar 4 november!
Spraystart på cykeldag 21 innebär att IVF-resa nummer två börjar 4 november!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)