I morse var jag tillbaka på sjukhuset för att göra ytterligare ett ultraljud, storleken på äggblåsorna (folliklarna) skulle kontrolleras ytterligare en gång. Fick träffa en annan läkare än förra gången, en manlig denna gång. Helst vill jag träffa kvinnliga läkare när man ska göra gynundersökningar men tänkte att "det ska nog gå bra ändå".
Han började med att läsa innantill på ett fax han fått (från kliniken antar jag) där det stod att äggplock skulle ske v. 36! Detta tyckte jag var väldigt konstigt eftersom kliniken sagt onsdag-fredag denna vecka, alltså v. 35. Jag påpekade detta och han tog ingen större notis om det utan sa något i stil med att det är ju kliniken som bestämmer och att jag får besked från dem.
När jag väl satt i stolen och undersökningen började undrade jag vad det var för en tomte till läkare jag fått träffa på egentligen. Han rotade runt och hittade livmodern och en av äggstockarna, som han trodde var min vänstra. :-/ Han hittade sedan min högra och började mäta de blåsor som fanns där. De flesta var över 2 cm, runt 2,2 och uppåt. Den största var 3,2 cm. Jösses vad det har hänt saker på bara några dagar! På vänster sida hittade han några blåsor som var över 2 cm samt några som var lite mindre, dock större än 1 cm. Han skrev inte ner exakt hur många blåsor han hittade samt hur stora de var (som förra läkaren gjorde) utan han skrev att han hittade si och så många blåsor som var större än 2 cm och si och så många som var större än 1 cm. Jag hoppas att denna information räcker för kliniken, eller om de hellre vill ha exakt antal blåsor samt storlek? Vi får se vad de säger när de ringer mig i eftermiddag.
Efter undersökningen talade läkaren om att det var ett mycket bra resultat, nästan för bra. Det var när han sa det sista som jag blev jätttenervös. Jag frågade om det fanns chans till överstimulering och han sa att det skulle kunna vara så. När jag frågade vad som kommer att hända i så fall så sa han att behandlingen kommer att avbrytas. Det var vid det här laget som jag dog en smula. Faan! Ska jag inte ens få göra äggplock?!
Nog har jag väl på något vis varit beredd på att behandlingen kan gå åt skogen men i så fall EFTER återföring, absolut inte INNAN! Såklart blev jag jätteledsen men försökte att inte visa något. På väg från sjukhuset ringde jag till sambon, som alltså inte var med idag (bådas beslut så det var helt OK för min del), och talade om hur undersökningen gick samt vad läkaren sagt. Då kunde jag inte hålla tårarna borta längre utan var tvungen att gråta en skvätt.
Nu sitter jag på jobbet och försöker få något vettigt gjort, första arbetsdagen efter semestern, men allt jag kan tänka på är att jag snart kommer att få ett samtal från kliniken. Jag är livrädd för vad de kommer att säga. Livrädd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar